Att leva i limbo allt för länge är farligt
Viktoria Walldin är socialantropolog och arbetar sedan 2009 på White. Där arbetar hon ofta med uppdrag inom förnyelse av miljonprogramsområden.
När antropologen Carolyn Nordstrom studerade motståndskulturen under inbördeskriget i Mocambique (1977–92) utforskade hon människors kreativa förmåga att skapa nya världar när gamla raserats. Under kriget genomled folket fasansfulla ohyggligheter för att sedan återuppbygga en ny gemensam framtid på en ny plats. Detta gjorde mig oerhört intresserad av kopplingen mellan socialantropologi och skapande av platser. Om vi har tillgång till en kraft som gör att vi kan genomgå det värsta för att sedan börja bygga upp nya världar på befintlig eller ny plats är det intressant för byggbranschen. Vi bygger om och bygger nytt och det är inte sällan att vi gör det på platser som befolkas av människor som lever i krisartade situationer.
När jag är ute och intervjuar människor är målet att få ett resultat som reflekterar den faktiska sociala och kulturella miljön i den fysiska miljöns möjligheter. I det arbetet stöter jag alltför ofta på människor vars boendemiljö får mig att tänka på Nordstroms teorier. Nu senast i Kiruna – staden som snart ska flyttas. Invånarna har vetat om detta i en livstid men inte riktigt när och framförallt inte hur. Det slog mig att många Kirunabor lever i en utdragen liminal fas. Det segslitna tillståndet gör att invånarna inte bara fastnat vid tröskeln, (limbo på antroplogispråk) utan även tappat förtroendet för de som bestämmer, med få möjligheter att själva påverka sin situation.
Samma fenomen finns i många av de miljonprogram där prat om renoveringar pågått i åratal. ”När ska det ske”, ”Vad ska detta bli för plats?”, ”Vem bygger de för när vi inte har råd?”. Att leva i limbo allt för länge är farligt. När folk som varit där för länge till slut agerar själv gynnar det sällan platsen. Det leder istället till bristande förtroende, omflyttningar, avbefolkning och som på senare år brända bilar.
Situationerna belyser att människorna glöms bort. Detta vet jag alldeles säker då jag i Kiruna blev jag varmt mottagen med hälsningar som: ”Men vad kul att någon äntligen kommer och frågar om hur vi har det.” I miljonprogrammen säger de ofta: ”Är du från polisen eller är det val?” Båda fallen vittnar om att kommunikation inte stått högt på agendan hos de som bestämmer.
Människor är tålmodiga och kreativa och kan acceptera det mesta men när förtroendet för de som ha makt brister tar cynismen över vilket gör stadsflyttningar och miljonprogramsrenoveringar ömtåliga. I byggvärlden har vi en stor möjlighet att värna om det sociala kapitalet. Informera och kommunicera mera. Låt människor få chansen att föreställa sig nya världar. Vi är rustade för det!