Från Lars Johanssons kontorsfönster i Rodamcos svenska huvudkontor ser man ett av landets mer framgångsrika köpcentrum, Täby Cent-rum, breda ut sig. I kontoret bredvid resi-derar mångårige kollegan Lars Söderblom som numera arbetar som ”senior advisor” åt Rodamco. Kollegorna är viktiga för Johansson.
– Man måste trivas med varandra för att ha kul på jobbet. Lasse är min bäste vän.
Lars Johansson presenterar sig själv som en riktig urstockholmare, uppväxt som han är i Årsta. Mamma var bibliotekarie i Årsta Centrum medan pappa hade ett mer ovanligt jobb. Han var dockmakare och tillverkade bland annat rekvisita åt filmindustrin i form av dockor av skådespelare, men även vanliga skyltdockor, allt gjutet i glasfiber.
– Pappa var nog ganska ensam om att kunna det här i Sverige. Jag kommer aldrig att glömma lukten av härdat glasfiber.
Efter avslutade studier vid naturvetenskapliga linjen i Brännkyrka gymnasium påbörjade han sina studier vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Lars Johansson är utbildad väg- och vatteningenjör. Under utbildningen tog han ett initiativ som sedan format hans öde.
Han skrev ett brev till Skanska, som på den tiden fortfarande hette Skånska cementgjuteriet. Lars Johansson föreslog att han skulle praktisera för att kunna återföra erfarenheter från arbetslivet under pågående utbildning, till nytta för både arbetsgivaren och högskolan.
– Inte sjutton kunde jag påverka utbildningen ett dyft, visade det sig, men Skanska gav mig ett fast jobb och jag hade tjänstledigt under mina sista två år på utbildningen. Det var Per Arne Lindquist som anställde mig och han blev senare en viktig mentor och en god vän.
När Lars Johansson tog examen 1978 var det bistra tider och anställningsstopp rådde. Men han hade ju redan sitt jobb på Skanska och fick omgående ett intressant uppdrag. Han blev platschef på ”Robygge”, ett av antroposofernas hus i Järna. Det är ritat av den världsberömde arkitekten Erik Asmundssen och helt och hållet byggt i naturmaterial.
– Det var ett väldigt kul och annorlunda bygge. Jag brukar fortfarande åka dit ibland och titta på huset. Det är vackert.
Efter Robygge fortsatte Johansson som platschef på olika av Skanskas byggen i Stockholm. Hans chefer hette Per Arne Lindquist och Lennart Daleke, mentorer och vänner. År 1983 kom ännu ett roligt jobb i hans väg, han blev avdelningschef för bygget av Bo 85 i Upplands Väsby. Det var kommunala Väsbyhem som stod för utställningen av vad som var sant banbrytande bostadsbyggande för sin tid.
– Ett spännande och svårt bygge och en rolig tid i livet.
År 1986 sökte han och fick jobbet som byggnadschef på Piren, som hade bildats av VBB 1982 och som börsnoterades 1986. Lars Söderblom hette VD:n och Piren hade ett jättelikt och epokgörande byggnadsprojekt, Solna Centrum, som bolaget förvärvat av Proventus 1985.
Det var då ett ökänt blåshål med ett minskande affärsutbud och kundunderlag. Centrumet glasades in och genomgick en mycket ambitiös ombyggnad. Förslaget till den stora ombyggnaden gjordes av VBB arkitekter genom arkitekt Ivar Krepp. Konstnärerna Ahlsén och Lindström fick i uppdrag att planera, inreda och färgsätta hus, torg och allmänna utrymmen. Ombyggnaden visade sig bli en succé.
– Jag lärde mig massor på det bygget, inte minst om att bygga om mitt bland affärsdrivande butiker.
Den fullständiga texten går att finna i Fastighetsvärlden #2/2007
