Drömresan var bara några timmar ifrån att fullbordas. Snart skulle Steve Boultbee Brooks bli först i världen att ha flugit helikopter från pol till pol och endast slutdelen av den sista etappen, från Sydamerikas spets till Antarktis, återstod. I horisonten syntes målet och om några timmar skulle det vara dags att korka upp champagneflaskan.
– Plötsligt hörde jag hur motorn lade av och helikoptern var på väg att störta. Det gick fort och jag kastade mig ut i det iskalla vattnet.
Tillsammans med helikopterkollegan fick han vänta i nio timmar, iförd överlevnadsdräkt och liggande på en pytteliten räddningsflotte, innan de blev räddade av en chilensk isbrytare.
– Det var i sista stunden. Jag hade börjat tänka på livets slut, säger Steve Boultbee Brooks som flugit de tidigare etapperna ihop med sin gravida fru och hela äventyrsresan var deras smekmånad.
Han gillar utmaningar och har levt så hela livet. Han ger ett oerhört dynamiskt intryck och tror att det mesta är möjligt om man har rätt inställning.
– Jag har alltid gillat att tänja gränserna och gillar att göra sånt som ingen har gjort tidigare. Det ger självförtroende och en känsla av att man ofta kan mer än man tror, samma känsla finns där när jag gör affärer. Lite så kändes det ungefär när vi köpte Centrumkompaniet.
Förvärvet av Centrumkompaniet i början av maj är Boultbees i särklass största affär och bolaget har totalt förvärvat fastigheter i Sverige för nästan 20 miljarder kronor och även sålt för sju. Allt på kortare tid än två år.
– Det har gått fantastiskt bra för oss i Sverige och jag skulle tro att vi alltid kommer att vara aktiva i Sverige, säger Boultbee Brooks samtidigt som hela huvudkontoret skakar till.
Nej, det var ingen jordbävning eller lokal fastighetskrasch utan bara några vågor från en passerande båt som fick rummet där vi sitter att gunga lite. Det brittiska fastighetsbolaget har nämligen sitt huvudkontor på en ombyggd pråm som ligger förtöjd vid en pir i Themsen i den burgna Londonstadsdelen Chelsea.
Fastighetsbolaget ägs till lika delar av Steve och hans två år yngre bror Clive. Steve kallar brodern för ett finansiellt geni och det är följaktligen han som är ekonomichef. Clives kontor och delar av personalen finns på säkrare mark, nämligen i Hereford, 20 mil västerut.
Bröderna är uppväxta på en gård i Staffordshire, mitt i England, och de bestämde sig redan som sju- och femåringar att de
framöver skulle jobba ihop. I ung ålder test-ade de att göra affärer genom att handla med djur, att reparera skrotfärdiga bilar för att sedan sälja dem och så vidare. Men inget gav särskilt mycket pengar.
Steve drog istället iväg på en jordenruntresa under ett och ett halvt år. Det dröjde inte länge förrän pengarna var slut och han levde ofta med de hemlösa. Han berättar att han till exempel brukade tigga till sig potatis som han sedan tillagade genom att göra upp en eld. Det han är mest stolt över är att han kom på att han kunde gå till McDonald’s vid stängningstid för att där ta den mat som slängts i soptunnorna.
– Det gick alldeles utmärkt att leva på det sättet. Jag lärde mig att överleva och lärde dessutom känna mig själv på ett effektivt sätt.
Väl åter i England bestämde han och brodern Clive en sak: De skulle vara miljonärer innan de fyllt 30 år.
Problemet var väl bara hur. Den geniala affärsidén saknades. Fram till nu hade Steve följt Winston Churchill som hade uppmanat alla att passa på att fröjdas av livet fram till 25-årsdagen. Steve fick jobb på en byggarbetsplats i barndomsstaden och klur-ade mycket på hur den första miljonen skull intjänas. En dag 1987 kom han på lösningen och ringde direkt till brodern.
”Jag har en fantastisk nyhet. Vi ska syssla med fastigheter, jag menar inte att vi ska jobba på byggarbetsplatser utan vi ska köpa och sälja”, skrek han.
Bröderna cyklade sedan febrilt runt i området och försökte hitta lämpliga objekt, men förgäves. I stora London fick de dock ögonen på en sliten industrilokal som stått tom sedan andra världskriget. Nu, under Margret Thatchers privatiseringsvåg, skulle den säljas och bröderna hittade en egyptisk bankman som finansierade halva förvärvet som var på totalt 500 000 pund.
– Sen jobbade vi stenhårt i nio månader med att blanda cement och sand samt måla väggarna vita. Totalt investerade vi nog ytterligare 200 000.
Läget var väl egentligen riktigt bra, vid Liverpool Street Station i City. Den nästan fallfärdiga industrilokalen hade förvandlats till kontorsfastighet och såldes vid färd-igställandet för 1,3 miljoner. Så fortsatte det med ytterligare några fastigheter och pengarna strömmade in, och Steve hade med två års marginal uppnått sitt mål att vara miljon-är innan han fyllt 30 år.
– Ja, alltså om det inte hade varit för fast-ighetskraschen. Vi såg vart det var på väg och ville sälja men det ville inte vår partner. Senare blev det så att vi gav bort vår del i beståndet och plötsligt hade vi återigen ingenting. Ett år efter att vi blivit miljonärer var vi utblottade, men vi kom väl ur kraschen eftersom vi inte hade några skulder eller något ansvar, säger han och skrattar. Bröderna hade då byggt upp ett fastighetsbestånd som var värt 20 miljoner pund.
Den fullständiga artikeln går att läsa i Fastighetsvärlden #5–6/2007.
