Under det dryga decennium han lett Norrporten har det gått igenom många faser, och från fastigheter för 800 miljoner till ett bestånd värt 15 miljarder. Kännetecknade är att bolaget gärna gått i bräschen för nya tag och ibland valt annorlunda inriktning än den förhärskande bland marknadens aktörer. Bolaget var det första som kom till börsen som en rest ur havererade fastighetskrediter. Det satsade på stora förvärv i utvalda Norrlandsorter när andra aktörer inte såg längre än till ”tullarna” i Stockholm. Han har varit med och köpt ut bolaget från börsen. Med nya ägare har bolaget expanderat till övriga Sverige och numera även till Köpenhamn.
Men som sagt, det var inte fastigheter Wiklander inriktade sig på i sitt tidiga yrkesliv. Han är född i Sundsvall i mitten av 50-talet och efter gymnasiestudier arbetade han ett par år som revisorassistent på en redovisningsbyrå. Det var en lämplig plats eftersom han hade läst ekonomilinjen på gymnasiet.
Efter ett par år kunde han assistentrollen och ville vidare. Han sökte han till Hand-elshögskolan i Stockholm och flyttade från hemstaden Sundsvall. Bostadsfrågan löstes först med en lägenhet på Rinkebysvängen i Rinkeby, studentbostäder som endast hade några år på nacken.
– Men redan efter några månader fick jag ett rum på ett studenthotell vid Tegnérlunden, på krypavstånd från Handels, det var ju toppen!
Det blev några riktigt bra och intensiva studieår i Stockholm och 1979 var han klar med dessa. Samtidigt som han klev ut med sin nya examen slumpade det sig att SCA sökte medarbetare till sin finansavdelning i Sundsvall. Det passade Wiklander förträffligt. Penningmarknaden var inne i en stark utveckling och växte kraftigt under dessa år. SCA var en stor aktör med många och stora valutatransaktioner, det blev fyra spännande och lärorika år.
Då, 1984, erbjöds han en ny utmaning och den krävde att han åter begav sig till Stockholm. Sundsvallsbanken behövde nya krafter för att bygga upp sin kapitalmarknadsenhet. Flytten var knappt genomförd då nästa fusion drog igång, Sundsvallsbanken och Uplandsbanken gick samman och Nordbanken bildades 1986. Wiklander fick ansvar för rörelsegrenen Merchant Bank och blev direktionsledamot i den nya koncernen. Efter ett halvår valde han dock att tillsammans med några kollegor från banken och några finansdirektörer från industriföretag att starta Finactor, inriktat på likviditets- och förmögenhetsförvaltning. Verksamheten gick bra men allt för många av medarbetarna kom nära sina kunder och erbjöds välbetalda jobb där istället.
Anders Wiklander fick en förfrågan från sin tidigare arbetsgivare SCA om att bli VD för nystartade SCA Finans i Sundsvall. Åter gick flyttlasset till hemstaden och under hans ledning byggdes verksamheten ut till att omfatta ett 25-tal anställda. Ännu en gång ingrep ödet med ett strukturgrepp. SCA beslutade att flytta huvudkontor med stabsfunktioner till Stockholm. Av familjeskäl valde han att hoppa av och stannade i Sundsvall när företagsflytten genomfördes.
Finans- och fastighetskrisen hade ungefär samtidigt tagit sitt strupgrepp på bankerna. Hur trist det än var så innebar det en ny öppning för Anders Wiklander. Han hade ju tidigare jobbat en kort tid
i banken och hade därmed kontakter samtidigt som han inte var belastad med dålig kreditgivning. Han erbjöds jobb i Securum, det bolag som hade till uppgift att ta över och reda ut Nordbankens trassligheter. Lars H Thunell var VD för bolaget och ville få saker gjorda, snabbt.
”Du får köra det här från Sundsvall då, Wiklander”, sa Thunell. Det var ett klart definierat projekt som gällde avveckling av Securums norrländska fastighetspanter. Wiklanders enhet arbetade snabbt med att gå igenom panterna och ta in fastigheterna, det mesta klarades av redan under 1993.
Volymen fastigheter var överkomlig och man konstaterade att där fanns många bra fastigheter med tydlig potential. Wiklander och Thunell beslutade att man skulle försöka sig på en börsintroduktion.
Därför kom det sig att Norrporten blev det första bolaget med rötter ur fastighetskrisen som börsnoterades och det skedde redan sommaren 1994.
Läs den fullständiga artikeln i Fastighetsvärlden #7–8/06.
