Valda delar av det vanliga

Mitt på Södermalm i Stockholm står en grå mastodont på 25 våningar. Den byggdes 1959 för skattemyndigheten och kallades följaktligen skatteskrapan. I bottenplanet fanns en stor expedition med nummerlappar där alla vi beskattade stackare satt med bleka ansikten och blanketter i näven, väntande på att få lägga fram våra ärenden.
Skattemyndigheten är borta sedan några år och kåken har genomgått så kallad fastighetsutveckling. Den gamla skatteexpeditionen har ersatts av en nyöppnad galleria, kallad ”Skrapan” med inriktning på ”sport, mode och media”. Allt känns nytt och spännande, men i själva verket är det ju det gamla vanliga: Intersport, Phone House, Tre, OnOff, Espresso House, Levis, Akademibokhandeln och så vidare. Plus några serveringar med trendmat i form av couscous och kycklingfilé.
Överallt byggs nya gallerior som är nischade och profilerade. Vilket betyder det vanliga, fast inte allt det vanliga, utan valda delar av det vanliga. Visst, nya gallerior är mer tilltalande än gamla sunkiga. Och couscous och kycklingfilé mer aptitretande än fläsknoisette och pommes. Men…
Vad förmedlar ”Skrapan”? En dov känsla av förutsägbarhet. Allt är fräscht och genomtänkt, men också välbekant och likadant. Phone House är alltid Phone House, om än i profilerad Skrapa.  
För att vara galleria är den nog bra. Ändå går jag därifrån med en suck. Och tänker längtansfullt på konstiga butiker som drivs av gamla par som skriver prislappar med tuschpenna. Och rufsiga förortsbutiker i källare där dom säljer allt från badbollar och leksaker till julgransbelysning och olivolja på dunk. Och dessutom förmedlar pengar över hela världen.
Frågor mal: Måste fastighetsutveckling alltid resultera i välpolerad tråkighet? Måste sån’t som är spännande förpassas ut i periferin? Kan överflödet någonsin bli intressant?