”L’architecture est une expression de la culture”
Yves Chantereau, krönikör
Yves Chantereau är partner och arkitekt på Equator. Han flyttade till Sverige från Frankrike för att hjälpa Equator med ett projekt i slutet av 80-talet. I dag är han del av företagets styrelse och engagerad i frågor som rör byggemenskaper och äldreboenden.
Den tröttsamma debatten om stilar som drivs av arkitektupproret och som anammats av vissa politiker är återigen aktuell. Man kan inte annat än att förvånas av den aningslöshet och den okunskap som präglar debatten. Men så har Sverige heller aldrig betraktat arkitektur som mer än en mindre viktig ingenjörskonst.
Vid middagsbjudningar hos vänner möter jag som arkitekt ofta en berättigad kritik rörande dagens byggnadsproduktion. Inte sällan uttrycks en längtan efter någon form av klassicism, den som vurmas för av arkitektupproret och som utgår från drömmen om att det var bättre för. Men var det verkligen det? Och för vem?
Historiskt sett var det lätt att bygga överdådiga byggnader. Tusen extremt kunniga byggmästare jobbade näst intill gratis mot ett löfte om evigt liv. Arkitektur är ingen fri konst utan produceras på beställning vilket gör att man kan läsa av ett samhällets tillstånd genom att titta på dess arkitektur. Vem hade makten, vilka sociala förhållanden, trender, ambitioner, värderingar och ekonomiska parametrar gällde? Hur var byggandet organiserat, vilken kompetens hade arbetskraften och så vidare. Tillsammans utgör dessa parametrar ett samhälles kultur och präglar dess byggnadsverk. Just därför kan man inte ta arkitektoniska stilar utanför sitt historiska sammanhang.
Hur är läget nu?
Sveriges byggande lider. Och det gör det på grund av en taskig plan- och bygglag samt en lång rad problem vid den administrativa hanteringen och planering av våra städer. Inte dålig smak. Arkitekturens kvalitet är offer för en obefintlig bostadspolitik, ett alldeles för stort inflytande av juridik, svåra finansieringsfrågor för byggande, ett byggföretags-oligopol, en ständig jakt på ökad vinst, dålig hantverkskunskap, dyra materialkostnader, konstig struktur på byggarbetsplatserna och en märklig förvaltning av vår gemensamma livsmiljö med markanvisningar av för stora kvarter till orimliga priser.
Vi kan klistra på konstiga pilastrar på våra projekt, men det kommer bara att se ut som ett slags fejkat Disneyland. Det löser inte problemet, utan kommer bara göra den torftiga verkligheten ännu tydligare.
Arkitekturens problem är så mycket mer än en stilfråga. I stället för att drömma om spröjs och pilastrar vore det vore nyttigt att öka förståelsen för arkitektur och dess utövares villkor, samt att inse att vi alla är gemensamt ansvariga för att arkitekturens konst har reducerats till en själlös byggnadsprocess.
Jag återkommer ofta till Frankrike men det är svårt att låta bli. Frankrike har en arkitekturlag som lite kaxigt hänvisar till att ”L’architecture est une expression de la culture” vilket innebär att arkitekturen alltid uttrycker de krafter som formar vår livsmiljö. I den svenska plan- och bygglagen nämns inte ordet arkitektur överhuvudtaget trots att lagen reglerar något så viktigt för vår gemensamma livsmiljö. Och debatten blir därefter – torftigt och helt utan verkshöjd.
