Trygghet och säkerhet är inte samma sak

Säkerhet handlar om att förstå och reducera risk. Trygghet är vår upplevelse av säkerhet, den byggs i relation mellan människa och plats och kräver inlevelse och kunskap om hur miljöer faktiskt används och upplevs. Trygghet i offentliga rum skapas inte genom att lägga till enskilda säkerhetsåtgärder i efterhand. När nya krav på säkerhet adderas riskerar vi att bygga bort vårt ännu öppna samhälle.

Inför Almedalsveckan står frågor om säkerhet självklart i centrum. Det är både aktuellt och nödvändigt. Men vi behöver skilja på begreppen. Jürgen Habermas beskrev det offentliga rummet som avgörande för det demokratiska samtalet. Det förutsätter ett öppet samhälle där människor vill och kan mötas. Sådana miljöer är inte längre självklara. De är resultat av medvetna val, förvaltade med omsorg. Här blir gestaltning, hållbarhet och säkerhet portalfrågor, självklara utgångspunkter för vår byggda miljö. För fastighetsbranschen är sambandet konkret: miljöer som fungerar över tid är också de mest åtråvärda.

Vi vet att allt hänger ihop, men planerar inte alltid därefter. I dag saknas styrning och ansvar för att hantera säkerhetsfrågan i ett större planeringsperspektiv. Frågan behöver hanteras ur ett helhetsperspektiv, istället för att läggas som ytterligare pålaga på den redan ansträngda planprocessen. När Boverkets generaldirektör i höstas visade en karta med alla styrande riksintressen överlagrade, blev problemet tydligt: Viktiga men motstridiga riksintressen utan tydlig prioritering riskerar att låsa planeringen lokalt.

I dag saknas tydliga krav på hur antagonistiska hot ska hanteras i byggnader och stadsrum. Till skillnad från brandskydd finns ingen självklar plats i regelverket. Ansvarsfördelningen är splittrad, många aktörer är involverade, men ingen håller i helheten. Dagens stadsutveckling präglas av enskilda projekt. Det ger inte en sammanhängande helhet. De frågor vi nu står inför kräver ett nytt angreppssätt. Här har arkitekturen en central roll, inte i slutet av processen, utan i början, för att sammanföra sammanvägda komplexa frågor.

Köpenhamn visar vägen. Efter skyfallen 2011 har man arbetat systematiskt med naturbaserade lösningar i hela staden. Gator, parker och gårdar hanterar dagvatten, förbättrar mikroklimatet och skapar inbjudande och säkrade stadsmiljöer, ett sammanhängande system. När säkerhet byggs in från början kan den hanteras med stadens egna medel: mark, vatten, vegetation och rumslighet. Träd, nivåskillnader, vatten och avstånd kan styra hastighet och rörelse som samtidigt skapar skydd, utan att uppfattas som aggressiva barriärer. Det är i sådana väl gestaltade sammanhang trygghet kan uppstå. Inbyggd säkerhet är mer effektiv och ger bättre vistelsemiljöer.

Almedalen är ett koncentrat av den öppna staden. Många människor i rörelse, i samtal, i samma stadsrum. Tillfälligt men återkommande. Samtidigt bär platsen minne av brutala tillbud på öppen gata. Säkerheten är akut, konkret och närvarande. Trygghet byggs dock inte genom osynliga och synliga skyddsåtgärder. Den byggs in i platsens grundstruktur, i öppenhet, i överblickbarhet, tillit och närvaro.

Om säkerhet nu förs in som ytterligare parameter riskerar det att bli ännu ett krav i ett redan tungrott system. Här finns en ny möjlighet att ta helhetsgrepp. För branschen är utmaningen att samla sig kring en gemensam målbild, att efterfråga tydlighet och prioritering från högre ort, en planeringsstruktur där säkerhet, hållbar gestaltning, ekonomi och förvaltningsbarhet hanteras i ett sammanhängande helhetsperspektiv. En nödvändighet för ett öppet samhälle med ökad säkerhet och möjlighet till upplevelse av trygghet i alla våra byggda miljöer.