Det är inte 55-åringen det är fel på – det är Sverige
Är vi långsiktiga – eller bara när det gäller byggnader? Att inte ta vara på boomergenerationen är ungefär som att medvetet lämna en stabil kärnfastighet vakant och sedan klaga över kassaflödet – dyrt, dumt och helt i onödan. Ålderism.
Klaus Hansen Vikström, krönikör
Klaus Hansen Vikström klev in i fastighetsbranschen från modebranschen med epitetet “klädkungen” efter att ha anklagat Fabeges Erik Paulsson för att bara tänka på hyresintäkter. Efter det arbetade han 15 år hos Fabege som bland annat vice vd och affärsutvecklingschef. Nu driver han fastighetsbolaget Stadsutvecklarna.
Fastighetsbranschen pratar gärna om långsiktighet, hållbarhet och ansvar. Vi bygger hus som ska stå i 50–100 år, planerar kassaflöden över decennier och fyller powerpointbilder med ord som “resiliens” och “stabilitet”. Men när det gäller människor beter vi oss som om alla över 55 vore yoghurt: potentiellt farliga efter bäst före-datum.
Mångfald – men gärna i lagom ålder
I presentationsmaterialen ser det strålande ut: hållbarhet, inkludering, socialt ansvar och ”långsiktigt perspektiv”. Allt finns med.
Det enda som systematiskt saknas… är folk födda före färg-tv:n. Vi säger att vi värdesätter erfarenhet. I praktiken betyder det ofta: max 42 år, consulting-bakgrund, kan säga “value-add”, “story” och ”impact” i samma mening utan att börja skratta.
Den inofficiella personalstrategin låter ungefär så här: Vi tänker i sekler – men ser på människor som om erfarenhet vore en belastning.
Sverige – landet där seniorer ska stå till förfogande, men inte i vägen
Forskningsrapporten från Pluskommissionen är en liten pärla för den som uppskattar ekonomiskt självskadebeteende. Den visar att det är mer än dubbelt så hög chans att få jobb i Danmark som i Sverige om du är i åldersgruppen 55–74 år. Även i Norge är chansen dubbelt så hög.
Det är alltså inte 55-åringen det är fel på. Det är Sverige.
HR-lösningen: om vi inte anställer äldre, har vi ju inga äldre att diskriminera
I teorin har vi nolltolerans mot diskriminering. I praktiken har vi processer.
Ingen säger rakt ut: ”Du är för gammal, tack och hej.”
Det hade varit för danskt.
I stället låter det: ”Vi har valt att gå vidare med en annan profil.” Den profilen visar sig märkligt ofta vara 25–45, med ungefär samma CV, samma skolor och samma sätt att tänka som alla andra.
Fastighetsbranschen: älskar cykler, men saknar minne. Tänk räntecykler, konjunkturcykler, värderingsbubblor, ESG-vågor och digitaliseringsvågor.
Varje gång dyker ett nytt gäng upp på scen, ofta med titlar som “Head of Something Future”, och presenterar utvecklingen som om den upptäcktes på LinkedIn förra veckan.
De som faktiskt minns: 90-talskrisen, när bankerna på riktigt stod och vinglade och när “evig yield compression” visade sig ha ett slut,
De sitter sällan i rummet.
Inte ”rätt profil” längre. Vi skulle aldrig köpa ett bestånd utan historik. Vi kräver siffror, grafer, track record. Men vi fattar miljardbeslut utan människor som minns mer än en konjunktur.
Det är nästan poetiskt inkonsekvent.
70 miljarder skäl att göra något smartare
Enligt Pluskommissionen motsvarar det outnyttjade arbetskraftsutbudet bland seniorer 213 miljoner arbetstimmar – en samhällsekonomisk förlust på omkring 70 miljarder kronor per år. Med andra ord: det finns mycket att vinna på att göra något åt det.
En kort önskelista – från en bransch till sig själv
Det här är ingen nostalgisk kampanj för att alla 67-åringar ska återanställas på heltid. Det handlar om något betydligt torrare: bättre riskhantering och mindre kapitalförstöring.
- Sluta låtsas att ålder är neutral. Alla vet att den spelar roll. Börja prata om det lika rakt som vi pratar om vakansgrader.
- Blanda åldrar som ni blandar hyresgäster. En portfölj med bara en typ av hyresgäst är riskfylld. Samma sak gäller en organisation där alla är födda inom samma tioårsintervall.
- Se seniorer som ett kassaflöde, inte som nostalgi. Mentorskap, styrelser, deltid, särskilda uppdrag när marknaden skakar – det är inte välgörenhet. Det är professionellt självförsvar.
Boomergenerationen är den första stora kull som både byggt upp det system vi verkar i – och sedan tyst ställts i väntrum.
Att låta bli att använda deras erfarenhet är inte progressivt, det är bara dyrt.
Med lite perspektiv är det mycket som blir tydligare. Man såg helt enkelt inte det man inte såg. Ålderism är en sådan sak. En blind fläck som drabbar både människor och resultat – och som vi länge låtit passera utan att riktigt förstå konsekvenserna. Men när den väl syns, är det svårt att förstå varför den fått vara kvar. Och just där finns möjligheten: det vi ser kan vi också förändra.
