Rivningens dyrköpta lockelse: När vi glömmer värdet i det välbyggda

Nej, det är lika bra att riva ut och börja om! Det hörs nu oftare när våra fastigheter moderniseras. Vid första anblick kan det verka som en rationell lösning, men under ytan döljer sig en problematik som hela fastighetsvärlden nu bjuds in till att stanna upp och reflektera över: Vad förlorar vi när vi river det gamla? Och vad kostar det egentligen – inte bara i korta pengar utan i långsiktigt, verkligt verkligt värde?

Gamla byggnader, oavsett om de är industriella landmärken eller bostadshus, bär på en kvalitet som sällan återfinns i dagens nyproduktion. Originalsnickerier, massiva trägolv och fönster som skapades för att underhållas och hålla – inte för att ersättas om några decennier. Att riva ut dessa detaljer i tron att vi uppnår grön omställning, är att kasta ut barnet med badvattnet. Vi slänger bort material som redan bevisat sin styrka, för att ersätta dem med material som ofta är billigare och mindre hållbara.

Missuppfattningen att rivning är rationellt och ekonomiskt smart drivs av en alltför kortsiktig syn på investeringar. Visst, det kan vara lockande att kortsiktigt uppfylla den styrande checklistan för hyreshöjning och är listan en sanning att bygga efter?

Och vad händer när vi räknar in hela livscykelkostnaden? I Tyskland, där hållbarhet är lag, krävs tillstånd, avsteg och undantag för att ens få installera mekanisk ventilation. Där föredras lågteknologiska lösningar som samspelar med byggnadens arkitektur i både nytt och gammalt. Det är ett synsätt som vi kan lära oss mycket av – att laga, förbättra och bevara, i stället för att riva och börja om.

Nybygge är kul, viktigt och har sin plats – men är också enormt resurskrävande med komplexa kostbara och platskrävande tekniska system. När vi blickar framåt får vi inte glömma bort det vi redan har byggt, för samtidigt står det byggda redan där med sina befintliga konstruktioner som i många fall med rätt omsorg kan fortsätta att tjäna oss i sekler. De visar vägen till grön omställning med betydligt lägre miljöpåverkan.

Gamla snickerier och interiörer berättar vår historia om hantverksskicklighet, användning, självbild och tidlös design. Idag ersätts dessa rutinmässigt och onödigtvis med standardlösningar från mallmatriser. Ironiskt nog är det just dessa ursprungliga detaljer vi själva marknadsför i bostadsannonser – bevarade trägolv, originalfönster och originalkök är argument som tydligt höjer värdet och får spekulanter att slå till.

Så varför river vi fortfarande ut det som både ger karaktär och värde? Det har alltid varit arkitektens främsta uppgift att förvalta det befintliga, att skapa något nytt utifrån det gamla. Det är en expertis att tillgå, redan innan inriktning och beslut tas – men som allt för sällan nyttjas. En skicklig arkitekt kan omvandla ett förfallet hus till en värdefull intäktsbringande byggnad som både uppfyller dagens krav och bevarar dess historia. Det handlar om att se värdet i det som redan finns – och att förvalta det med kunskap och intelligens. Alla står idag inför samma vägskäl, vi kan fortsätta på den inslagna vägen med utrivning och nybyggnation som den skenbart enklaste lösningen.

Eller så kan vi våga tänka längre och jobba för att uppdatera och synka myndighetskrav och checklistor med det kloka i att se det välbyggda och det vackra som en långsiktig investering.

Det är trots allt bättre att värdera och bygga vidare på det vi har, i stället för att kasta ut husen, historien, den smarta ekonomin och klimatet med det berömda badvattnet.