Plötsligt var jag mitt i samhällskrisen

Telefonen ringde en tisdagskväll, någon gång efter klockan tio. Det var mamma. Min intelligenta, kreativa och sociala mamma. Hon undrade om jag visste varför det stod en främmande ryggsäck i hennes hall. Tio minuter senare ringde hon igen. Hade någon varit där? Kanske behövde vi byta lås? Vissa arbetsdagar och kvällar blev det många samtal – inte för att hon ville vara besvärlig, utan för att hon var rädd och ensam i en lägenhet som en gång varit trygg men som Alzheimers sjukdom sakta gjort obegriplig.

Vi syskon försökte bygga en trygghet runt mamma med det vi hade till hands. Vi turades om att åka förbi varje kväll, för vi visste vad som kunde hända när hemtjänsten lämnat för dagen. Grannarna ringde när brandlarmet gick, eller när hon blivit förvirrad i porten. Ibland gick hon vilse – hamnade på en trafikerad väg, i ett okänt trapphus – och då kopplades polis och akutsjukvård in. Jag var i ständig beredskap, dygnet runt.

Det här var min verklighet under många år. När jag nyligen skrev ner berättelsen blev den inledningen till rapporten Från hinder till hem, som jag och mina kollegor på Juni Strategi har tagit fram på uppdrag av JM, Stenvalvet och Bräcke diakoni. Rapporten undersöker varför det inte byggs fler särskilda boenden för äldre trots att behoven är väl kända. Jag avidentifierade mamma, men inte erfarenheten: vår familj satt fast i precis det system som rapporten beskriver. Och vi är långt ifrån ensamma.

För siffrorna i rapporten visar nu, svart på vitt, att det blivit betydligt tuffare. Fram till 2034 blir vi 153 000 fler personer över 85 år i Sverige – på bara åtta år. Behovet av särskilda boenden för äldre väntas växa med 33 000 platser under samma period. En lägre andel beviljas boende överhuvudtaget. Ändå har kommuner redan idag ett uttalat underskott och över 7 100 personer har fått vänta längre än tre månader på ett boende de redan beviljats. Ofta i en akut situation. Fortsätter dagens byggtakt räcker den inte i närheten till det som krävs. Och då är inte ens hela problemet synligt: de flesta kommuner som säger att de har balans klarar ändå inte att verkställa besluten i tid. Min mamma var en av dem som fick vänta på särskilt boende för länge. Balansen finns på pappret. Bristen finns på riktigt och är brutal, i någons kök, en tisdagskväll.

Jag hör ibland invändningen att det alltid varit så här, att äldreomsorgen alltid gnisslat lite, att det inte är någon nyhet att det är tufft att bli gammal i Sverige. Men det är inte bara en känsla. Statistiken bekräftar att läget försämras, år för år – och den förklarar också varför. Systemet för särskilda boenden i Sverige är som ett pussel som lappats och lagats sedan Ädelreformen 1992 – bit för bit, reform för reform – utan att någon på allvar sett över helheten. Ansvar, risk och pengar ligger hos olika aktörer som var för sig fattar fullt rationella beslut, men som tillsammans skapar ett system där för få bygger. Kommunerna bär ansvaret för äldreomsorgen, men deras ekonomiska incitament pekar mot att låta äldre bo kvar hemma så länge som möjligt, eftersom kostnaden då i praktiken flyttas över till anhöriga och till hälso- och sjukvården. Till alla dem som just nu byter lås, åker förbi på kvällen och väntar på nästa akuta telefonsamtal.

Det som gör mig hoppfull är att lösningarna redan finns – konkreta, inte vaga visioner. I rapporten föreslår vi åtta reformer som tillsammans angriper de ekonomiska hinder, den svaga efterlevnad och den bristande betalningsförmåga som bromsar byggandet av fler äldreboenden. Bland dem:

• En statligt finansierad äldreomsorgsersättning som följer individens behov skulle göra det ekonomiskt möjligt, inte bara moraliskt rätt, för kommunerna att bygga fler boenden.
• Höjda särskilda avgifter när beslut inte verkställs i tid gör det dyrare att låta människor vänta än att ordna den plats de redan har rätt till.
• Ett moderniserat bostadstillägg, anpassat till dagens inkomster och boendekostnader i stället för en verklighet som gällde för tjugo år sedan, ger fler äldre råd att flytta till rätt boende.

Det som saknas är alltså inte kunskap eller lösningar. Det som saknas är politisk vilja att behandla frågan som det den faktiskt är: inte ett kommunalt bekymmer som varje kommun förväntas lösa ensam, utan en nationell systemfråga, lika angelägen som pensionerna eller sjukvårdsköerna.

Den 13 september går Sverige till val. Jag tänker inte tala om för någon vem de ska rösta på. Men jag tänker be er, oavsett parti, att fråga era kandidater vad de faktiskt tänker göra åt att äldre med stora omsorgsbehov inte får den bostad de har rätt till – och att inte nöja er med svaret att det redan görs mycket. Fråga vem som tar ansvar, vilka reformer som ska genomföras och när de ska vara på plats. För plötsligt, en helt vanlig tisdagskväll, är man själv mitt i krisen. Det kommer att gälla fler av er än ni tror. Och den enda riktigt goda nyheten är att det här faktiskt går att bygga bort – om den regering som tillträder efter valet tar sig an frågan från dag ett.