Stundtals känns det som om fastighetsmarknaden befinner sig i ett skede som går att likna vid backhoppning. Först gick den liksom hoppbacken brant nedåt, för att plötsligt vända uppåt i hög fart. Frågan är om det som i backhoppning kommer att sluta med fritt fall och i värsta fall en kraschlandning. Förebilder som Eddie the Eagle förskräcker. Men även Eddie, och säkert också och den brittiska fastighetsmarknaden, brukade till slut komma på fötter.
Annars är ishockey min favoritgren. En sport som liksom vår bransch kräver lika doser av talang och hårt arbete. Om Tre Kronor hade varit ett danskt obligationslån hade vi fått döpa om vårt folkkäraste landslag till tre femtioöringar. Nu har kronan i stället precis för första gången sedan slutet av 2008 trillat under tian för en euro. En stark krona är möjligen ett gott tecken inför OS-hockeyn, men det är knappast till fördel för den svenska fastighetsmarknaden.
Apropå Danmark får de och Island med avund följa de övriga nordiska ländernas medaljjakt i vinter-OS. Lika sällsynta har deras framgångar på den nordiska fastighetsmarknaden varit under senare år. Men danskarna tar det nog med ro och ser i stället fram emot sommarens stora idrottsevenemang i Sydafrika.
Fastighetsmarknaden i Vancouver vet jag inte mycket om, men vad jag har förstått är bolaget bakom den alpina OS-anläggningen i Whistler i finansiellt blåsväder. Av egen erfarenhet vet jag att det kan vara svårt att förena affärsmässighet med idrottslig idealism. Då är det viktigt att hålla isär rollerna, så att satsningen inte ger en tung baksmälla.
Vid närmare eftertanke är marknaden just nu kanske snarast att likna vid skidskytte. Det handlar om uthållighet och förmodligen kommer de som hållit krutet torrt att avgå med segern.
