Öde på tjurskallarnas sida
Allt – nästan allt – är en kamp mellan utveckling och tradition. Eller åtminstone utveckling och tjurighet. Som när de byggde Eurostar, snabbtåget mellan London och Paris.
Paris-Lille-Calais: inga problem. Snabbspår. Vitesse, vitesse. Kanaltunneln samma sak. Vitesse. I Frankrike där staten och rationaliteten alltid går först – utom inom jordbrukspolitiken – var det inget att snacka om. Men så poppade tågen upp i närheten av Ashford på andra sidan kanalen. Och, ja… Engelsmän är engelsmän. Hit the brakes. Man lägger inte snabbräls i herr Smith-Jones trädgård utan motstånd.
Kulturskillnader, javisst. Men kampen är densamma överallt. Och ojämn. Sedan staten togs över av byråkrater, forskare och partipolitiker har den förstås stått på utvecklingens sida. De förnuftiga, de rationella, de upplysta likaså. De och alla de som kombinerar sin förnuftslidelse med en uppiggande resultaträkning: byggföretag, bilproducenter, stormarknadskrämare. Vitesse, expropriation, utveckling.
På tjurskallarnas sida står, däremot, ingen.
Här, där jag bor, har de rationella ett par gigantiska projekt på gång: nytt bostadsområde, ny tågstation i underjorden. De har stadsplaneringskontor, bulldozrar och, antagligen, en armé av händiga balter på sin sida. Tjurskallarna, å sin sida, har bara lappar i trappuppgångarna. Det är upprop och protestmöten, skräckvisioner, en väldig massa utropstecken, dubbla röda understrykningar och versaler.
Tjurskallarna kommer förstås att förlora. Och det är väl inte mer med det, särskilt som jag råkar tro att de där byggprojekten nog är rätt bra. Men så tänker jag på att de förnuftiga, rationella idéerna för framtiden kommer att vinna igen och då…
Är det bara jag som får lust att öva på dubbla röda, tjuriga understrykningar?
