Nej till opera – ja till design!

Nyligen hade mitt företag, NAI Svefa, Stockholms nya Stadsbyggnadsborgarråd Regina Kevius som gästtalare på ett våra ofta återkommande lunchseminarier. I eftersnacket rådde det ingen tvekan om att det nya borgarrådet gjort intryck på de drygt 70 deltagarna. ”Är hon verkligen bara 29 år?”, var det flera som undrade. Jo, Regina är ”bara” 29 år men med en lantmätarexamen i botten och redan utrustad med meriter från konsulteri, entreprenad- och kommunal verksamhet är det knappast någon duvunge som gripit tag i rodret om de viktiga stadsbyggnadsfrågorna.

Kanske behövs det ung och fräsch kraft för att ge tankarna om stadens gestaltning ny energi. Det kan i det här sammanhanget vara värt att påminna om att de giganter som vid 1900-talets första decennier satte sin prägel på det moderna Stockholms framväxt; Ragnar Östberg, Sven Wallander, Gunnar Asplund, Sven Markelius m fl. inte var äldre än Kevius. Måhända är det just ungdomligt mod som krävs för att blåsa liv i en i många avseenden räddhågad och tillbakablickande debatt. Men varför har vi hamnat där?

Min hemsnickrade Hermods-analys säger att det beror på att det är kultur- och journalistetablissemanget som tagit greppet om den offentliga debatten. De producerar sällan några nya idéer och som ett typiskt uttryck för att de numer tillhör samhällseliten är det gärna de egna särintressena som lyfts fram. Det är illa för ingenting, absolut ingenting, vare sig företagande, individens personliga strävan efter ett rikare liv eller samhällsplanering kan drivas till framgång om inte bakgrundsanalys och strategi baseras på helhetssyn. Låt mig spegla detta genom två aktuella frågor.

Stockholm är just nu i färd med att ta fram ett samlat arkitekturprogram. Det är utmärkt och jag hoppas verkligen att de som håller i pennan förmår ta ett helhetsperspektiv bortom den infama debatten om höga eller låga hus. Arkitektur är ett multidisciplinärt område vars yttersta syfte är att skapa livskraftiga miljöer. Alltså är det helt nödvändigt att det sociala, funktionella, estetiska, ekologiska och ekonomiska perspektivet förenas till en helhet med syfte att skapa attraktiva och goda livsmiljöer för människor men också spännande och dynamiska miljöer som lockar till innovationer och vidare utveckling.

Fundera en stund och det är ganska uppenbart att Sverige tillsammans med våra nordiska grannländer har en stolt historia. Skandinavisk design åtnjuter redan internationell ryktbarhet, något som både konfektionsföretag och möbeltillverkare profiterar på. Men få tänker på att den framgången är en produkt av de specifika egenskaper som det svenska (och skandinaviska) samhället byggts på. Det finns alltså all anledning att värna om historia och sammanhang men också att stimulera förnyelse och vitalitet, om Sveriges och Stockholms attraktionskraft ska bestå.

Just därför vill jag slå ett slag för en gammal idé och gärna göra det i polemik med ett annat förslag som nu återigen hamnat på bordet. Nej, jag har svårt att se att Stockholm och Sverige behöver ett nytt operahus för en nota på ca 5 miljarder kr. Opera är en vacker konst som även jag njuter av ibland men inget med den kulturella skaparkraft som gör att även Stockholm behöver ett nytt monument för denna lilla skara entusiaster. Om idén alls ska övervägas förstår alla att vi med marginal måste övertrumfa Oslos nybygge vilket blir både svårt och synnerligen dyrt.

Som alternativ vill jag dra en lans för skapandet av ett designmuseum i absolut världsklass. Här finns dels ett ledigt utrymme (titta själv, vare sig London eller Paris har mycket att skryta över) och dels har Sverige och Stockholm en fantastisk möjlighet att göra sig till just the Capital of Scandinavia om vi griper initiativet och gör något som sticker ut, just på det här området. Vi har traditionen, vi har institutionerna, vi har formgivarna och företagen och vi begriper dessutom alla att om Sverige ska fortsätta att hävda sig som en framgångsrik exportnation är exceptionell design ett område vi måste excellera inom.

Tänk om vi kunde få en samlad rörelse av politiker, debattörer, kulturutövare och självklart byggare & arkitekter att samla kraft bakom ett projekt med den inriktningen, en märkesbyggnad i format som fångar den skandinaviska egenarten och som till innehåll förenar museum, utställning, utbildning och forskning. Något som inte bara gav ett arkitekturprogram för Stockholm spets utan en institution och byggnad med förmåga att ge kraft och energi till hela det sammanhang vi verkar inom. Ja, då vore det lust att leva.