Dolda rabatter – en nota för skattebetalarna

Det talas ofta, och med rätta, om varför byggandet i Sverige har blivit så dyrt, och nästan alltid landar diskussionen i räntor, materialpriser, energikrav, detaljplaner, överklaganden, långa ledtider, svaga kalkyler och en allmän oförutsägbarhet som gör att både beställare och entreprenörer tvingas lägga in marginaler för risker som ingen riktigt kan överblicka från början.

Allt detta är viktiga frågor, men det finns samtidigt ett annat problem i byggbranschen som sällan diskuteras öppet, trots att det i praktiken kan vara minst lika kostnadsdrivande och dessutom betydligt mer känsligt, eftersom det handlar om hur pengar rör sig genom entreprenadkedjan när offentliga beställare betalar för arbeten på löpande räkning med avtalade påslag.

Det handlar om bakbonusar, rabattbrev, årsvolymrabatter, kickbacks, marknadsbidrag, samarbetsersättningar och andra former av ekonomiska återflöden som uppstår mellan entreprenörer, underentreprenörer, grossister och leverantörer, men som inte alltid redovisas öppet för den som i slutänden betalar fakturan.

När en kommun, en region eller en statlig myndighet upphandlar ett byggprojekt på löpande räkning är den grundläggande tanken egentligen mycket enkel, nämligen att entreprenören ska få ersättning för sina faktiska kostnader och därutöver ett tydligt avtalat påslag som ska täcka administration, samordning, risk, finansiering och vinst.

Det kan till exempel handla om att entreprenören har rätt att lägga på ett visst antal procent på underentreprenörer, material, maskiner eller andra projektkostnader, och hela modellen bygger då på att beställaren kan känna förtroende för att den kostnad som redovisas faktiskt är den verkliga kostnaden innan det avtalade påslaget läggs ovanpå.

Problemet uppstår när den kostnad som redovisas inte är den slutliga nettokostnaden, eftersom entreprenören, underentreprenören eller grossisten i ett senare skede kan få tillbaka pengar genom bonusar, rabatter eller andra ekonomiska ersättningar som inte syns i den faktura som den offentliga beställaren får se.

Då förändras affärsmodellen i grunden, eftersom det som på papperet ser ut som ett öppet och avtalat påslag på en faktisk kostnad i verkligheten kan bli ett påslag på ett pris som senare reduceras, vilket innebär att entreprenören får en högre faktisk marginal än den marginal som beställaren trodde att parterna hade kommit överens om.

Det är inte en liten teknisk detalj, det är inte en administrativ specialfråga och det är inte något som kan avfärdas med att “det är så här branschen fungerar”, utan det är en förtroendefråga som går rakt in i kärnan av relationen mellan offentliga beställare och de företag som bygger skolor, sjukhus, äldreboenden, idrottshallar, bostäder, vägar, vårdcentraler och annan samhällsviktig infrastruktur.

Om en entreprenör avtalar med en kommun om att få tio procent i påslag på underentreprenörskostnader, men samtidigt har ett upplägg där underentreprenören eller leverantören lämnar en bakbonus eller årsbonus som inte kommer kommunen till del, då tjänar entreprenören i praktiken pengar två gånger på samma kostnadsmassa.

Först tjänar entreprenören den öppna och avtalade marginalen som står i avtalet, och därefter tjänar entreprenören ytterligare pengar genom ett ekonomiskt återflöde som beställaren inte nödvändigtvis känner till, inte har möjlighet att kontrollera och i många fall aldrig får del av trots att det är beställarens projektvolym som har varit med och skapat rabatten.

Detta blir särskilt allvarligt i offentliga projekt, eftersom det då inte handlar om en privat affär mellan två kommersiella parter som själva får ta konsekvenserna av sina avtal, utan om skattepengar som ska användas så effektivt, transparent och ansvarsfullt som möjligt.

När staten, kommunerna och regionerna bygger för medborgarnas pengar borde det vara en självklar princip att alla rabatter, bonusar, krediteringar och ekonomiska återbäringar som är kopplade till projektets inköp också ska redovisas och tillfalla projektet, eller åtminstone beaktas innan entreprenörens avtalade påslag beräknas.

Om det inte sker finns en uppenbar risk att den offentliga beställaren betalar påslag på en kostnad som i efterhand visar sig ha varit högre än den verkliga nettokostnaden, och då blir hela idén om löpande räkning med öppna böcker i praktiken något annat än vad beställaren trodde sig ha upphandlat.

Det är här man måste våga använda tydliga ord, för när en offentlig beställare får intrycket av att betala faktisk kostnad plus avtalat påslag, samtidigt som det finns dolda bonusar eller rabatter i bakgrunden som inte redovisas, då är det svårt att se det som något annat än att staten, kommunerna och regionerna riskerar att föras bakom ljuset.

Och när detta sker i en bransch där de offentliga bygginvesteringarna uppgår till enorma belopp, där varje enskilt projekt kan omsätta hundratals miljoner och där material, installationer, underentreprenörer och ÄTA-arbeten passerar genom långa kedjor av bolag, då räcker det med små procentuella avvikelser för att den samlade effekten över tid ska kunna handla om mångmiljardbelopp.

Det är viktigt att förstå att detta inte bara gäller huvudentreprenörens relation till sina underentreprenörer, utan lika mycket de system som finns hos grossister och materialleverantörer, där prislistor, rabattbrev och olika former av avtalsrabatter ofta skapar en ogenomtränglig prisstruktur som gör det svårt för beställaren att förstå vad materialet egentligen kostar.

I stället för att arbeta med tydliga nettopriser och ett öppet avtalat påslag används ofta listpriser och rabattbrev, där rabatten kan se imponerande ut på papperet men där själva listpriset i praktiken kan vara så konstruerat att rabatten inte säger särskilt mycket om den verkliga marknadskostnaden.

En kommun kan därmed få höra att ett materialinköp har gjorts med en betydande rabatt, men om rabatten är beräknad mot ett bruttopris som få eller ingen faktiskt betalar, och om det dessutom finns ytterligare bonusar eller årsreturer som hanteras vid sidan av projektredovisningen, blir den påstådda transparensen mer en illusion än en verklighet.

Den avgörande frågan är därför inte hur stor rabatt som anges i ett rabattbrev, utan vilken den faktiska nettokostnaden är efter samtliga rabatter, bonusar, krediteringar, årsavräkningar, kampanjstöd, marknadsbidrag och andra ekonomiska justeringar som är kopplade till inköpet.

Först när den verkliga nettokostnaden är känd går det att på ett rättvist sätt lägga på det avtalade entreprenörspåslaget, och först då kan den offentliga beställaren känna sig trygg med att den betalar det som avtalet faktiskt var avsett att reglera.

Det som gör frågan så känslig är att många av dessa upplägg kan döljas bakom ord som låter både professionella och oskyldiga, eftersom “årsvolymbonus”, “inköpsfördel”, “leverantörsavtal”, “samarbetsersättning” eller “marknadsstöd” inte låter som något särskilt dramatiskt när det presenteras i ett affärssammanhang.

Vem tillhör rabatten när det är den offentliga beställarens projekt, volym och betalningsvilja som har skapat affären?

Men oavsett vad man väljer att kalla pengarna kvarstår den grundläggande frågan: vem tillhör rabatten när det är den offentliga beställarens projekt, volym och betalningsvilja som har skapat affären?

Om svaret är att rabatten tillhör entreprenören, trots att beställaren har upphandlat faktisk kostnad plus ett bestämt påslag, då har man i praktiken accepterat en modell där entreprenören kan få en högre vinst än den som beställaren trodde var avtalad.

Det är inte bara ett problem för skattebetalarna, utan också för konkurrensen i hela branschen, eftersom seriösa aktörer som redovisar verkliga nettopriser och arbetar med full transparens riskerar att framstå som dyrare än aktörer som kan lämna ett attraktivt pris utåt men i stället bygger sin lönsamhet genom dolda återflöden längre ner i kedjan.

På det sättet belönas fel beteende, eftersom den aktör som är mest öppen och korrekt riskerar att förlora mot den aktör som är bäst på att utnyttja informationsövertag, otydliga avtal och komplexa rabattstrukturer.

Det är fullständigt bakvänt, och det är dessutom direkt skadligt för en bransch som redan har stora problem med förtroende, kostnadsökningar, tvister, konkurser, pressade underentreprenörer och offentliga beställare som ofta upplever att de inte har full kontroll över sina projekt.

Vi pratar mycket om partnering, samverkan, öppen bok och långsiktiga relationer, men öppen bok kan aldrig få betyda att beställaren bara får se den del av boken som råkar ligga i projektpärmen, medan de verkligt intressanta marginalerna finns i sidoavtal, årsavräkningar, koncernvillkor eller bonusuppgörelser som aldrig redovisas.

Öppen bok måste betyda öppen bok på riktigt, vilket innebär att beställaren ska kunna följa pengarna genom hela kedjan och förstå hur kostnaden har uppstått, vilka rabatter som har erhållits och vilka ekonomiska återflöden som kan kopplas till projektets inköp.

Det räcker inte att visa en faktura från en underentreprenör om huvudentreprenören senare får tillbaka pengar genom en årsbonus, och det räcker inte att visa ett rabattbrev från en grossist om det verkliga nettopriset efter samtliga justeringar ser annorlunda ut än det pris som beställaren har fått betala påslag på.

Det borde därför vara självklart att offentliga beställare i sina avtal kräver att alla rabatter, bonusar, krediteringar, årsreturer och andra former av ersättningar som har koppling till projektets inköp ska redovisas, avräknas och vara möjliga att granska.

Det borde också vara självklart att påslag vid löpande räkning endast får läggas på verklig nettokostnad, inte på bruttopriser, listpriser eller fakturabelopp som i efterhand reduceras genom bonusar eller sidoersättningar.

På samma sätt borde rabattbrev successivt ersättas av tydliga nettoprislistor, där det framgår vilket pris som faktiskt gäller och där beställaren inte behöver försöka tolka ett rabattsystem som i praktiken kan vara mer utformat för att skapa förhandlingsutrymme än för att skapa verklig transparens.

För att detta ska fungera behöver offentliga beställare dessutom ha revisionsrätt genom hela kedjan, inte bara hos huvudentreprenören, eftersom det annars blir alltför enkelt att placera marginaler, rabatter och återflöden i led som ligger utanför den granskning som avtalet faktiskt medger.

Det kommer säkert att finnas de som hävdar att detta är affärshemligheter och att entreprenörers inköpsvillkor inte kan läggas öppet på bordet, men när en affär finansieras med skattemedel och ersättningsmodellen bygger på faktisk kostnad plus avtalat påslag måste transparensen väga tyngre än bekvämligheten i att behålla gamla rabattstrukturer.

Det kommer också att finnas de som menar att offentliga beställare får skylla sig själva om de inte skriver tillräckligt tydliga avtal, och visst är det sant att kommuner, regioner och statliga beställare måste bli betydligt bättre på att ställa krav, följa upp, revidera och förstå de kommersiella mekanismerna i byggprojekt.

Men det är samtidigt en alltför cynisk hållning att säga att branschen har rätt att utnyttja varje lucka som offentliga beställare missar, eftersom en bransch som vill uppfattas som seriös inte kan bygga sin affärsetik på att motparten kanske saknar insyn i hur rabatter, bonusar och nettopriser faktiskt fungerar.

En mogen bransch väntar inte på att bli tvingad till anständighet, utan rensar upp i sådana här system därför att den förstår att förtroende är en förutsättning för långsiktig lönsamhet.

Det offentliga Sverige står inför mycket stora investeringsbehov, samtidigt som många kommuner och regioner redan är hårt pressade av ökade kostnader, demografiska utmaningar, växande underhållsskulder och krav på att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt.

I ett sådant läge är det inte rimligt att acceptera modeller där offentliga beställare riskerar att betala mer än det som faktiskt har avtalats, därför att delar av entreprenörens eller leverantörsledens vinst ligger gömd i rabattbrev, årsbonusar eller andra ekonomiska flöden som inte syns i projektredovisningen.

Byggföretag måste naturligtvis få tjäna pengar, och ingen seriös beställare borde ha något emot att entreprenörer gör rimliga vinster på väl genomförda projekt, eftersom lönsamma företag behövs för att kunna investera, utveckla, anställa och ta ansvar över tid.

Men vinsten ska vara öppen, avtalad och begriplig, inte dold i efterhandsrabatter eller sidoöverenskommelser som gör att den verkliga marginalen blir något helt annat än den procentsats som beställaren trodde sig ha accepterat.

Därför måste frågan om bakbonusar, rabattbrev och dolda inköpsfördelar upp på bordet, inte som en teknisk detalj för ekonomer och inköpare, utan som en central fråga för hela bygg- och fastighetsbranschens trovärdighet.

Om branschen menar allvar med transparens, samverkan och samhällsansvar måste den också acceptera att offentliga beställare har rätt att veta vad de faktiskt betalar för, vilka rabatter som faktiskt har erhållits och vilken marginal entreprenören faktiskt gör på deras projekt.

Allt annat riskerar att bli ett system där staten, kommunerna och regionerna tror att de köper byggtjänster på öppna och avtalade villkor, samtidigt som delar av den verkliga affären sker i skuggorna genom bonusar, rabatter och återflöden som aldrig når skattebetalarna.

Det är dags att låta nettopris betyda nettopris, påslag betyda påslag och öppen bok betyda öppen bok.

Och framför allt är det dags att slå fast en enkel princip: när offentliga pengar finansierar byggprojekt ska varje rabatt, varje bonus och varje återbäring som hör till projektet också redovisas öppet, annars riskerar vi att fortsätta acceptera ett system där skattebetalarna betalar för mer än de någonsin har avtalat om.