Modiga hus
Här går man och skrotar på Chicago Avenue, Oak Park, Illinois. Där, bakom tegelfasaden, satt Frank Lloyd Wright och ritade platta husen på prärien. Ett stenkast bort föddes Hemingway.
Man kan trava omkring här i Oak Park och man begriper precis. Välmående förort. Puttrigt borgerlig. Här har folk bjudit varandra på middag i över hundra år. De har också låtit bli att bjuda varandra på middag. Det är sådana markeringar som räknas i förorter av det här slaget. Chicagos Bromma. Man begriper precis. Och ändå inte. För vart och vartannat hus är modigt.
På 333 Forest Avenue ligger någon slags blandning av amerikansk farmarveranda och elisabetanskt sandstensslott. På 318 Forest Avenue en långsträckt modernistkåk med eftersmak av medeltidsvecka. På 210 Forest Avenue något ännu radikalare fyrkantigt, åtminstone då, 1901.
Alltihop är Lloyd Wright. Och man undrar hur det gick till. Vad var det, enkelt uttryckt, som fick borgarbrackorna att lyfta sina feta arslen och, med fickan full av dollar, masa sig iväg till den unge, märklige Lloyd Wrights studio, runt hörnet på Chicago Avenue? Varför tävlade de inte om lägsta golfhandikapp istället, som normala människor? Hur kom det sig att de började tävla i arkitektur?
Det är spännande hus, det här. Men egentligen är det beställarna man är nyfiken på. Folk som vågade köpa något verkligt annorlunda. Inte bara någon trendig variant av postmodernism eller nyfunkis. Utan något alldeles nytt. Socialt riskabelt. Kanske med risk att inte bli bjuden på middag, om grannarna blev chockerade, snarare än imponerade.
Och frågan är väl ungefär denna: finns det några sådana beställare i dag?Kanske enstaka undantag. Annars är det mest golf. Vin och segling. Dyrt och säkert.
Ja, fy fan. Och Hemingway läser de väl inte heller.
