När detta skrivs befinner vi oss mitt uppe i en brinnande valrörelse. För alla oss som är rimligt politiskt intresserade borde det vara spännande att följa men tyvärr måste jag erkänna att jag redan efter några få radio- och TV-debatter känner en viss leda. Med det nya tvåpartisystem som etablerats i Sverige är det ganska uppenbart att kampen om väljarnas gunst förs på mittfältet. Det gör att skillnaderna krymper, alternativen blir vagare men paradoxalt nog förefaller skriknivån trots detta bli allt högre. Jag tror aldrig att jag varit med om en så förenklad och svart-vit beskrivning av både verkligheten och de politiska motståndarna som i detta val.
För oss som är intresserade av fastigheter i vid bemärkelse är det inte mycket som sägs heller. I Stockholm, där alla spännande initiativ snabbt möter motstånd i media, är tonläget försiktigt och undfallande. En talesman för majoriteten har en egen valaffisch där han lyfter fram att staden ska utvecklas ”i dialog med medborgarna”. Bra så men vart finns riktningen, den idé om staden som själva dialogen i så fall borde handla om?
När det gäller bostadspolitiken är tystnaden i sig intressant. Att det röda laget väljer att ligga lågt i en av sina historiska paradgrenar säger något om hur hela spelfältet förändrats och gjort gamla lösningar obrukbara. När hörde vi senast någon s-politiker tala om en ”social bostadspolitik” eller hävda den s.k. ”generella välfärdspolitiken” inom bostadssektorn?
Även det blå laget ligger lågt och markerar att man inte längre har för avsikt att sälja ut kommunala bostäder, om det inte handlar om de segregerade förorterna. Okej, men hur ska vi göra det attraktivt att äga hyresfastigheter så att bostadsmarknaden kan fungera som smörjmedel för en rörlig och vital arbetsmarknad? I Stockholm börjar vi nu får samma bekymmer som London, där det är svårt att rekrytera nyckelpersoner till företag och myndigheter eftersom det saknas hyreslägenheter och att köpa blivit astronomiskt dyrt. Att pendla in 12 mil från södra England är i längden inte alldeles glamoröst.
Vad jag menar är att det alldeles uppenbart finns utmaningar att ta itu med när det gäller de yngre, de äldres behov, bostadsmarknadens själva funktionssätt, för att inte tala om de stora upprustningsbehoven. Men vad jag också menar är att anledningen till detta är att de politiska alternativen i långa stycken grävt ned sig i ofruktbara positioner som gör det svårt att samlas kring grepp som skulle kunna göra skillnad. För de röda handlar det om rädslan för ”marknadslösningar”. För de blå om rädslan för skatter. Men faktum är att båda sakerna är nödvändiga.
Genom den idag välkända MKB-modellen har hyresmarknaden i Malmö börjat anpassas till en normal marknad där människors preferenser i större utsträckning styr prisbilden. I Stockholm kopieras nu den modellen (kallad ”Stockholmsmodellen”, vad annars?) och så småningom ska väl även det få sin verkan. Det borde dock ske snabbare. Hyressättningen borde givetvis marknadsanpassas men då uppstår ett annat problem; det blir dyrt för många att bo.
Avigsidorna är uppenbara för alla och vem vill se en utveckling där våra städer delas upp efter hårda sociala barriärer som i flertalet internationella storstäder? Men vem säger att vi måste hamna där? Jag menar följande:
De röda borde snarast inse att utrymmet för kostsamma generella lösningar är förbi. Lösningen heter selektiva lösningar, att styra resurserna till precis de hushåll och individer som behöver stöd. Det kan knappast vara mer stigmatiserande att uppbära bostadsbidrag än att bo i alltmer nedgångna förorter.
De blå borde inse att det inte finns perfekt fungerande marknader, att det man vinner i flexibilitet förlorar man i form av sociala konsekvenser, Men att parera dessa är fullt möjligt, om man är beredd att betala. Ett bra sätt att betala är skatter och i likhet med en högerman som Ulf Adelsohn tycker jag att fastighetsskatten är en skatt men uppenbara poänger.
Det är synd att de röda och de blå inte vill föra ett konstruktivt samtal om dessa saker. Jag skulle gärna lyssna.
