Lydiga egoister
Det var mot slutet av nittiotalet som de där dollartecknen på allvar började synas i ögonen på folk när bostäder kom på tal. Jag var med på ett möte där omvandlingen av några hus med hyresrätter till bostadsrätter
diskuterades. Jag var blankt emot det. Men blickarna efter mötet glömmer jag inte. De mest hängivna såg på mig som om jag var en inbrottstjuv som brutit sig in i deras drömmar om välstånd.
När jag traskade hem i höstmörkret vände jag mig om flera gånger, obehaglig till mods.
Detta är en av de sjukdomar som spridit sig i många människors kroppar, i synnerhet i storstadsområdena:
Bostäder luktar pengar, inte såpa. En annan sjukdom är den vansinniga boomen på fastighetsmarknaden, som det skrivs föga om i pressen, men som Fastighetsvärlden tycks ha koll på. När vinstkraven även på statens fast-ighetsägande ökat händer något. Det säljs och köps allt mer och kapitalet flyr landsorten till överhettade storstäder.
Under valspurten intervjuades en stackars dam på en gata i Vasastan i Stockholm. Hon var född socialdemokrat, avskydde omvandlingarna men hoppades av hela sitt hjärta att hon aldrig skulle ställas inför Omvandlingens frestelse. Hon verkade i alla fall känna sin penningsugna sida.
Men så är det: det offentligas uppgift är, bland annat, att verka för att människor slipper ställas inför de omöjliga
valen. Människan blir till i de institutioner hon är invävd i.
Ju fler områden som hemsöks av vinstprincipen – ju mer bejakas egoismen i oss. Även de mest borgerliga människor låter sig därmed villigt uppfostras av det offentliga, ty när politiker säger att det är okay att inkassera arbetsfria
inkomster på en omvandlad hyresrätt – då springer även
de mest antistatliga borgare glatt i den riktning politiken
pekar.
Egoister är lydiga.