Kollektivt fnatt

Alla har fobier. Det kan gälla flyg, råttor eller höjder. Det är besvärligt för individerna, men inget samhällsproblem. De fobiska kan gå igenom kognitiv beteendeterapi eller ta tåget, undvika gnagartrakter och alpvandringar.
Kollektiva fnatt påverkar alla. Som den svenska rädslan för att låta människor äga sina bostäder om de ligger i hus på höjden. Din villa får du äga, men lägenheten är bara din om du köper en hel hyreskåk.
Sverige skulle må bra av ägarlägenheter. Den lilla vinsten är att folk slipper få psykbryt när bostadsrättsföreningens styrelse installerar ytterdörren från helvetet.  Eller vägrar låta medlemmar att hyra ut i andra hand när de efter stor tvekan tagit jobb på annan ort eftersom deltagandet vid de två årliga städdagarna anses viktigare.
De stora fördelarna är två: medborgarna får ett lättbegripligt sparalternativ och rörligheten på bostadsmarknaden ökar. Ägarlägenheter innebär att det blir lättare att hyra.
Det är där fobin har sin rot. Svenskar kan leva med att fastighetsbolag, privata och kommunala, gör vinster på boendet. Men att en enskild person skulle göra det på annat sätt än genom värdestegring – huanemej.
Regeringen vill tillåta ägarlägenheter från 1 april nästa år. Det föga lustiga i förslaget är att bara nyproducerade hus omfattas. Då dröjer det länge innan ägandets positiva sidor blir synliga. Men de kommer. Även om bostadsminister Mats Odell inte vill göra reklam för dem, tvärtom förklarar han att det inte blir så vanligt att folk köper lägenheter bara för att hyra ut.
Vanligt är en definitionsfråga. Villor får vi hyra ut som vi vill, enligt senaste fobben 1990 var 200 000 småhus uthyrda. I Storbritannien är buy-to-let en självklar investeringsform, nära var tionde bostad ägs av någon privatperson som hyr ut. Fram till i höstas var det en lysande affär. Nu står många färska lägenhetssamlare på näsan. Men lyorna finns kvar.