”Jag vågar inte gå till centrum – man kan bli skjuten”

”Jag vågar inte gå till centrum för där kan man bli skjuten,” sa en elvaårig flicka till mig nyligen.

När en medelålders man berättade för mig om den otrygghet han upplever avbröt hans vän samtalet och sa: ”Varför berättar du för henne om det här när inte ens statsministern kan hjälpa oss”.

Det som känns tyngst är hopplösheten och känslan av att ”ingen bryr sig om oss och våra ungdomar och barn”. Puh. Jag lyssnar såklart, jag har fått lära mig att ”tid att lyssna är bästa trösten” även om jag inte riktigt tror på den strategin här.

Det här är människor jag möter när jag arbetar i fält, en del av den etnografiska metod som vi antropologer arbetar med. Vi har samråd på folkets villkor, på tider som funkar för dem. Vi jobbar uppsökande, vi knackar inte dörr men vi är på plats.

Vi intervjuar boende, brukare, besökare, service och handel. Vi observerar och räknar människor, helg som vardag, dag som kväll. ”Hur många är i parken, på torget i centrum nu?” ”Vilka är där; män, kvinnor, barn?”, ”Var är tjejerna? ”Hur är atmosfären och hur stämmer den överens med det som faktiskt sägs?”

Sedan analyserar vi hur arkitektur kan stödja platsens eller byggnadens förutsättningar och behov. Vi gör det här med en övertygelse om att arkitekturen är ett viktigt verktyg för socialt hållbar stadsutveckling, som behöver utgå ifrån och inkludera ett brukarperspektiv, men det är bara ett av många verktyg som behövs.

Det kan vara magiskt. På en solig dag i ett mer eller mindre problemfritt område är det ett underbart jobb, men i de så kallade utsatta områdena kan det vara tufft. Jag kan till och med känna mig fånig och okänslig som fortsätter att ställa frågor om den fysiska miljön när svaren jag får handlar om oro, ängslan och upprördhet.

Samtidigt ska det sägas att det även finns en stor omsorg, stolthet och kärlek till platserna och ett engagemang som går utöver det vanliga. Där fritiden ägnas åt att skapa trygghet genom nattvandringar, fixa aktiviteter på lokala ABF:er eller läxhjälp på biblioteken. Men i allt detta fantastiska så vittnas det alarmerande om att välfärdssamhället inte funkar och att en social politik saknas.

Problemet är akut och jag vet att vi kan bättre än så här. Vi har alla förutsättningar för att lösa segregationen och dess konsekvenser. Visst har flera kommunala förvaltningar tydliga uppdrag här men…mäktar dom med? Bevisligen inte.

Men det finns en aktör, vare sig uppdraget finns med i arbetsbeskrivningen eller inte, som har den absolut viktigaste rollen här – fastighetsförvaltaren.

Det är fastighetsförvaltaren som aktivt måste ta hatten som välfärdssamhällets förman när grundläggande funktioner i samhället inte fungerar. Det är förvaltaren som dagligen möter invånarna i deras allra viktigaste, deras hem.

I de riktigt tuffa områdena har vi under de senaste åren sett exempel på att detta faktiskt händer. Förvaltarna agerar fritids och ordnar med sommaraktiviteter för unga (Ingen nämnd ingen glömd!). Men som utvecklingen går så räcker det inte, fler insatser och investeringar behövs och engagemanget behöver bli större och starkare. Och vi behöver hjälpas åt när arbetet känns övermäktigt.