”Ivo – när ska vi ses och prata?”
Behovet av nya äldreboenden är akut. Samtidigt bidrar IVO:s tillståndsprocess för privata verksamheter till osäkerhet vilket försvårar möjligheten till innovation vid utveckling av lokaler och koncept. Kommunerna visar nu vägen genom att våga testa nytt – men för att klara framtidens äldreomsorg krävs samarbete och regler som främjar innovation i stället för att bromsa den.
Anna Marand, krönikör.
Anna Marand är projektutvecklingschef på Hemsö. Hon har varit på Hemsö sedan 2010 där hon tidigare har varit projektutvecklare och affärsprojektledare inom transaktion.
Under Ystad Summit deltog jag i en mycket intressant paneldebatt tillsammans med representanter från tre kommuner – Lund, Trelleborg och Ystad – om de framtida behoven av boendeplatser och bemanning inom äldreomsorgen.
Diskussionen tog avstamp i att antalet svenskar över 80 år kommer öka till 800 000 till år 2030. Kommunerna kommer att behöva tillgodose tiotusentals fler invånares behov av äldreomsorg, vilket innebär stora utmaningar. Så långt inga överraskningar.
Vad som däremot stod ut var de medverkande kommunernas starka vilja att gå i bräschen för att hitta kreativa lösningar och driva teknisk innovation på dessa äldreboenden. Detta utifrån deras insikt att de privata aktörerna är mer reglerade och bakbundna.
Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillståndsgivning begränsar nämligen de privata vårdgivarnas möjligheter att både testa och införa nya digitala hjälpmedel. ”Därför måste vi ta ansvar och vara modiga” hördes det från kommunrepresentanterna i panelen.
Som projektutvecklingschef på ett fastighetsbolag som äger över 230 äldreboenden kan jag bara applådera detta mod. Vore det inte ännu bättre om vi alla – inklusive de privata aktörerna – kunde hjälpas åt att driva innovationen?
Det skulle dock kräva att reglerande myndigheter, som IVO, lättar på kraven. Just IVO:s tillståndsprocess för privata vårdgivare är också ett av de hinder som lyfts fram i en färsk rapport, ”Från yxiga regler till smarta val – så bygger vi framtidens äldreboenden”, som vi på Hemsö har tagit fram.
Här framkommer att privata aktörer inte vågar testa nya vägar i utvecklingen av lokaler och koncept, eftersom ett eventuellt nekat tillstånd kan leda till omfattande ombyggnationer. Det kan exempelvis handla om att bygga in infrastruktur för sensorer eller andra tekniska hjälpmedel i lokalerna – alltså precis sådana initiativ som borde uppmuntras. Önskvärt vore att kunna få klartecken på nya idéer i förhand. I dagsläget tar IVO ställning först när de är genomförda. Det innebär en stor kostnadsrisk vilket i sin tur medför att säkra kort trumfar innovation.
I grunden är IVO:s tillståndsprövning något positivt, då den säkerställer en god boendemiljö för de äldre. Effekterna av prövningen kan dock leda till att äldreboenden fortsätter att byggas enligt traditionella mönster, vilket försvårar möjligheten att skapa modernare och välfungerande miljöer. Det ger inte heller några incitament att införa tekniska hjälpmedel som underlättar för personalen, förbättrar för den äldre och är mer kostnadseffektiva.
Vi är i en situation då vi måste hitta nya vägar för att få fram fler och smartare äldreboenden. I det läget är jag bekymrad över att IVO:s yxiga regler stoppar kreativitet från privata aktörer.
Det jag tar med mig från panelsamtalet är kommunernas mod att gå före och dela erfarenheter. Det är ovärderligt – men de kommer inte klara utmaningen ensamma. Vi behöver kroka arm för att inte gå miste om innovationskraften hos de privata vårdaktörerna. En viktig pusselbit för att få det att hända är en förändring av IVO:s uppdrag.
IVO – när ska vi ses och prata mer?
