Hisnande slätstruket
Johan Hakelius är välkänd debattör och skribent. Han medverkar som regelbunden kolumnist i bland annat Aftonbladet, Affärsvärlden och Fastighetsvärlden.
Om historien hade känsla för det väsentliga skulle Otis Redding vara världens mest inflytelserika Otis. Men historien är inte konstnärssjäl, utan ingenjör. Därför vinner Elisha Otis. Det var han som uppfann säkerhetsbromsen för hissar och därmed, i praktiken, den brukbara hissen.
Utan Elisha Otis hade vi inte haft några skyskrapor. Manhattan hade sett ut som Säffle. Sittin’ on the dock of the bay må vara en klassiker, men inget bräcker världens mest berömda skyline.
Med det sagt måste man erkänna att amerikanerna har haft mer tur med sin musik än med sin arkitektur. Blues, soul, rock, R&B, funk, bluegrass, country – allt funkar. Men ett genomsnittligt amerikanskt hus …
”Nyeklektisk” kallas stilen i moderna amerikanska villakvarter. Det är en omskrivning för att det kan se ut lite hur som helst. Man tar lite av ditten och lite av datten, lägger till en aning av dutten, skakar om och hoppas på det bästa. Oftast förgäves.
Det är ju inte så att amerikanerna alltid misslyckats med sina byggen. De började med ganska bra kopior av klassiska tempel. De var inte oävna på Beaux-Arts. Frank Lloyd Wrights präriearkitektur tillförde något unikt amerikanskt.
Men i övrigt. Amerikanska arkitekter verkar falla platt för varje idé som råkar passera förbi i ritögonblicket. Pueblo, mayan, egyptian, spanish colonial, moorish, tudor – inget funkar. Särskilt inte när de blandas.
Det skulle vara svårt att förlåta amerikanerna, om det inte vore för Elisha Otis. Men skyskrapan lånade så fräckt från klassiska ideal att den blev ett helt eget ideal som inte bara fungerade, utan triumferade. Chrysler building kan ursäkta nästan vad som helst.
Sedan blev skyskraporna trista lådor av spegelglas, men det är en annan historia.
Johan Hakelius, Krönikör
Krönikan publicerades i FV 9/2015.
