Harry Potter-känsla i plan & bygglagen!
Yves Chantereau, krönikör
Yves Chantereau är partner och arkitekt på Equator. Han flyttade till Sverige från Frankrike för att hjälpa Equator med ett projekt i slutet av 80-talet. I dag är han del av företagets styrelse och engagerad i frågor som rör byggemenskaper och äldreboenden.
I min förra krönika slängde jag ur mig att många av problemen i vår byggda miljö kan spåras till ”en taskig plan- och bygglag”. Det må ha varit lite slarvigt uttryckt – men inte fel. Nu är det dags att utveckla det där påståendet. För även om det vore bekvämt att lägga all skuld på lagtexten i sig, vore det att ge politikerna en sorts totalmakt de inte riktigt har. Vi måste ändå tala om det uppenbara: plan- och bygglagen hjälper oss inte att skapa bra arkitektur.
Regeringens industrisamordnare Kristina Alvendal sa det rakt ut i sin expertrapport till Produktivitetskommissionen: ”Avskaffa dagens plan- och bygglag!” Jag kan inte annat än hålla med.
PBL – som en gång skrevs som en teknisk lag – har blivit ett juridiskt minfält med konsekvenser som varken beslutsfattare eller medborgare längre förstår. Jag delar Kristinas uppfattning: det här går inte att rädda med småjusteringar. Lagen måste skrivas om i grunden.
Och om politikerna på allvar vill förbättra arkitekturen – då börjar det med att läsa rapporten. Det finns dock två saker jag misstänker att de kommer att missa.
Det första är en paradox som är inbyggd i lagen.
I PBL 9 kap. 30 § står det: ”Bygglov ska ges… om åtgärden överensstämmer med detaljplanen.” Det låter rimligt – men får en märklig effekt: allt fokus läggs på detaljplaneskedet, medan själva bygglovet blir en formalitet.
Men vad händer när det gått 10–15 år mellan detaljplan och byggstart? När byggherren är en annan, arkitekten är ny, målgruppen har ändrats, och kommunen styrs av andra politiker? Svaret är: alla har glömt visionen – men lagens minimikrav ligger fast. Kommunen har dessutom inget lagutrymme att ställa arkitektoniska krav i bygglovsskedet. Resultatet blir att vi diskuterar rätt saker – men vid fel tillfälle.
Den andra punkten är nästan poetisk i sin tystnad: arkitektur nämns inte i Plan- och bygglagen.
Som ett Harry Potter-scenario: det som inte får nämnas, får inte heller diskuteras. Arkitekturen reduceras till teknik. Konstruktion. Något man kan mäta.
Men arkitektur är inte Lord Voldemort. Det är en ljus kraft, en kulturell handling, en samhällskommentar. Och så länge den inte ges en röst i lagen, kommer den heller inte få ett värde i processen.
En framtida stadsbyggnadslag – för det är vad vi egentligen borde tala om – måste våga ge arkitekturen en plats. Det är svårare än att skriva tekniska krav. Men det är också mer meningsfullt.
Det är väl politikernas uppgift att lyfta blicken – inte sänka ribban?
