Framtiden är redan byggd – men inte färdigtänkt
Under lång tid skapades värde i våra städer genom nyproduktion, där volym i sig genererade ekonomiska och urbana värden. När nybyggandet nu bromsar in behöver värden i stället utvecklas i de hus och områden som redan finns. Det kräver nya arbetssätt och en större kontinuitet i hur arkitektens kompetens används över byggnaders livscykel.
Sverige befinner sig i ett skifte. Nya ekonomiska och demografiska förutsättningar, förändrade arbetsmönster och ökade hållbarhetskrav gör att många beslut i dag är mer komplexa än för bara några år sedan. Det gäller inte minst våra byggda miljöer.
Under lång tid var svaret på förändring att bygga nytt. Den logiken har gett oss bostäder av hög kvalitet, nya arbetsplatser och attraktiva städer. Den byggde också på relativt stabila förutsättningar: tillgång till kapital, förutsägbar efterfrågan och tydliga kalkyler.
I dag ser verkligheten annorlunda ut. Nyproduktionen bromsar in samtidigt som klimatfrågan gör det allt svårare att motivera att ersätta fungerande byggnader med nya. Fokus riktas därför i allt högre grad mot det befintliga beståndet. Här finns områden, hus och platser som redan rymmer stora värden men som inte alltid är anpassade till hur vi lever och arbetar i dag.
Man skulle kunna beskriva detta skifte som en rörelse från tabula rasa till genius loci. I stället för att börja om från noll tar man avstamp i det som redan finns: platsens historia, egenskaper och identitet. Platsens själ. I vårt arbete som arkitekter innebär det att läsa platsens faktiska förutsättningar först – strukturer, flöden och identitet – och låta program och volym följa efter.
Det är inga enkla frågor, det befintliga beståndet är komplext. Just därför blir arbetssätten avgörande och här finns en anledning att se över hur arkitektens kompetens används.
I dag kommer arkitekter ofta in för sent i ombyggnads- och transformationsprojekt, när viktiga beslut redan har fattats. Samtidigt försvinner arkitektens kunskap ofta för tidigt i nyproduktion. När huset står färdigt avslutas uppdraget. Utvecklingsfasen är slut och projektet går över i en förvaltningsfas. Kunskapen om byggnadens idé, struktur och potential riskerar att inte följa med in i den fortsatta förvaltningen.
Det är ett slöseri med kompetens.
I arbetet med befintliga hus är en tidig arkitektonisk analys ofta avgörande för att förstå vad som bör bevaras, utvecklas eller förändras. Med ett helhetsgrepp, där rumsliga, tekniska och mänskliga aspekter kopplas samman, går det att ta vara på det som redan fungerar. Det blir också lättare att formulera en strategi för huset och undvika kostsamma felsteg.
Kommuner och fastighetsägare behöver därför involvera arkitekter tidigare i ombyggnadsprojekt. De behöver också i större utsträckning behålla vår kunskap i drift och förvaltning. En nyckel till framgång kan vara att inte separera utveckling och förvaltning alltför hårt.
Vi har själva arbetat i flera projekt i Stockholm där utvecklingen har tagit sin utgångspunkt i det som redan finns på platsen. I Alviks Strand har vi tillsammans med Vasakronan sett de befintliga byggnaderna, den utmanande topografin och platsens komplexitet som identitetsstarka förutsättningar för att skapa en attraktiv blandstad där platsens utmaningar blir dess unika kvaliteter.
I Marievik arbetade vi tillsammans med AMF Fastigheter i ett tvärdisciplinärt team. Arbetet handlade om att identifiera och lyfta befintliga värden samt utveckla och komplettera med det som saknas. Målet var att skapa kontors- och livsmiljöer som bättre möter dagens behov och gör stadsdelen mer välkomnande och attraktiv.
Gemensamt för dessa projekt är inte spektakulära ingrepp utan ett metodiskt arbete med att förstå helheten. Även små men genomtänkta förändringar kan göra stor skillnad, exempelvis när entréer aktiveras, bottenvåningar öppnas och fler funktioner tillåts över dygnet. Platser som tidigare haft begränsad användning får en tydligare roll i stadens vardag. Det påverkar både trygghet, attraktivitet och ekonomi.
Erfarenheterna pekar mot en annan typ av värdeskapande än tidigare. Mindre fokus ligger på volym i sig. Större vikt läggs vid kvalitet, användning och sammanhang över byggnadens ekonomiska och miljömässiga livscykel.
Utifrån vårt arbete återkommer några principer som ofta gör skillnad i praktiken:
- utveckla befintliga miljöer utifrån platsens egenskaper och förutsättningar. Det kräver en bred och tidig analys av platsens strukturer, flöden och användning.
- samla flera kompetenser tidigt i processen. Tvärdisciplinära analyser gör det lättare att se både risker och möjligheter i befintliga strukturer.
- säkerställ kontinuitet. När projektet är avslutat startar förvaltningsfasen som vi påstår är en ny utvecklingsfas.
Under Almedalsveckan i somras samlade vi fastighetsägare, affärsutvecklare, arkitekter och konceptutvecklare till ett rundabordssamtal om hur befintliga platser kan utvecklas över tid. Samtalet visade att frågan berör många aktörer och att det finns ett stort behov av fortsatt dialog. Hur vi tillsammans kan förstå, förvalta och utveckla värden i våra befintliga miljöer är något vi vill fortsätta diskutera med branschen och våra beställare.
Framtiden är i stor utsträckning redan byggd men den är inte färdigtänkt. När världen förändras måste också arkitekturen göra det. Inte bara genom nya byggnader utan genom nya arbetssätt, för att bättre förena människors förändrade behov och drömmar med de möjligheter som finns i vår byggda miljö.
