Framförhållning – eller panik i slow motion

”Du har verkligen framförhållning”, sa min far när jag som 43-åring berättade att jag ställt mig i Blomsterfondens bostadskö. Jag svarade skrattande att det ändå är 20 års kö. Nu, några år senare, känns det mindre som framförhållning och mer som nödvändig realism.

Med siktet inställt på bostäderna på Ringvägen tänkte jag att detta kunde vara min enda chans att bo på Stockholms Södermalm. Jag lockades dessutom av hemsidans löften om mysiga pensionärskollon och möjligheten att arrangera julbasar på Röda bergen i Vasastan.

Jag drog mig dock ur efter lite fältarbete. På Wallins café på Ringvägen, granne med Blomsterfondens bostäder, fick jag en helt ny förståelse för läget. Kanske har jag fel – det var trots allt bara ett kort besök. Men efter 17 år i området och dagliga besök i Ringens köpcentrum har jag fått en tydlig känsla för platsen. Den har inte nyanserats med tiden. De flesta jag mötte var minst sagt till åren komna. Rullatorer och andra hjälpmedel hörde till vardagsbilden. Någon mysig kollostämning var det inte tal om och salsadans á la Hotell Romantik lär inte heller stå på schemat.

Frågan har dock dröjt sig kvar: vad menar vi egentligen med “senior”? Även Blomsterfonden verkar fundera på det. I januari höjer de sin åldersgräns från 60 till 65 år. Det säger något om hur snabbt bilden av åldrande förändras.

Hur kan seniorboenden utformas på bästa sätt och vart ska jag själv vända mig när det blir aktuellt? Seniorboendet har genomgått en revolution. Från att ha varit förknippat med fattigstugor och sjukvård har det blivit en symbol för aktivt åldrande, där självständighet och gemenskap står i centrum.

På 1930–50-talen byggde kommunerna ålderdomshem som en del av välfärdsstatens utveckling – en uppgradering av fattighusen, fortfarande institutionslika men mer humana. Boendet var ett vårdhem, inte ett frivilligt val.

1982 kom ”kvarboendeprincipen” med fokus på hemtjänst och anpassning av hemmet. Då man började tala om ett mellanting mellan hem och vårdboende – det vi i dag kallar seniorboende.

När pappas generation av 40-talister gick i pension förändrades allt (inser nu att hans kommentar kanske också rymde en viss stolthet). De hade god ekonomi, starka åsikter och – framför allt – krav på livskvalitet. De tänkte inte sitta på institution. De ville ha odling och vinkvällar. De uppfann seniorboendet som ett aktivt livsval, inte en slutstation.

Enligt Bostadsmarknadsenkäten 2025 finns seniorboenden i 214 av Sveriges 290 kommuner och nästan hälften uppger att det behövs fler. 55 kommuner saknar helt seniorbostäder – varav 18 menar att detta behövs. Ja, behovet är stort.

En utredning från Länsförsäkringar Fastighetsförmedling visar att 31% av äldre vill bo mindre, men ekonomin (nybyggt är dyrt) och bristen på anpassade lägenheter håller dem kvar i för stora bostäder. Detta måste lösas. 2025 beräknas 21% av befolkningen vara över 65 år – en andel som ökar till omkring 23% år 2040.

Pappa kallade det framförhållning. Jag kallade det panik i slow motion. Men om 40-talisterna kunde omvandla ålderdomshem till vinkvällar och boulebanor, kanske även vi kan sätta vår prägel på nästa kapitel. Frågan är bara om det finns något ledigt när vi väl kommer dit.

I våras höll mina kollegor i Göteborg och Halmstad en serie rundabordssamtal om hur vi kan utveckla hälsofrämjande boendemiljöer för seniorer i takt med det ökande behovet.

Nedan följer några förslag på lösningar som växte fram – något bearbetade och sammanfattade av mig: Planeringen av boendemiljöer för seniorer kräver ett helhetsperspektiv, från strategisk planering och stadsbyggnad till bostadsutformning och inredning.

• Städer som värnar om tillgängliga och inkluderande miljöer höjer livskvaliteten för alla invånare, inte bara seniorer.
• Dialog med seniorer är viktigt för att förstå behov.
• Kanske är det generationsöverskridande boendemiljöer vi behöver – mindre stigma och mer mångfald.
• Renovering av befintliga byggnader, snarare än nybyggt kan sänka kostnaderna och ge fler tillgång till anpassade bostäder.