Förtätning utan att nå målen

(Krönikan publicerades ursprungligen i magasinet Fastighetsvärlden 5/2025)

Räkna med att de borgerliga i valrörelsen kommer att vältra sig i den rapport Hyresgästföreningen beställt av konsultföretaget Spacescape. ”Sveriges bästa villaområden” är titeln, den kom i maj.

Självfallet är förslaget att förtäta de klassiska rikemansområdena Djursholm i Danderyd, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö. Men man har tittat på 17 städer till. Till exempel Helsingborg. Där är man ute efter Sofieberg/Husensjö, ett villaområde som alltid hyst en blandning av skötsamma arbetare, lägre tjänstemän, en massa lärare och en del egenföretagare.

Där är jag uppväxt. I kvarteren fanns föräldrar från Danmark, Finland, Norge, Polen och Tyskland på 1960- och 70-talen. Nu har många invånare rötter på Balkan och i Mellanöstern. Fortfarande en sådan mix som vänstern drömmer om.

I mitt gamla område skulle det snarare leda till mindre blandning.

Visst går det att förtäta där. Många av husen är enplansvillor. Det går att bygga på en våning. Men svenskar vill inte hyra en del av en villa. Det som en gång var parhus har blivit enfamiljsvillor, och egnahem med uthyrningsdel finns knappt längre.

Genom åren har jag promenerat i svenska villaområden med folk från det tätbebyggda Europa; de häpnar över hur stora trädgårdarna är i förhållande till själva husen. I alla fall i stadsdelarna som byggdes före mitten på 1980-talet. Varför inte stycka av? Varför ha så stora trädäck? Och pool, är det nödvändigt när hav eller sjö är så nära?

Personligen anser jag att förtätning vore av godo. I princip. Men i mitt gamla område skulle det snarare leda till mindre blandning, de nya husen skulle kosta så mycket mer än vad man betalar för ett som redan finns. Även om man renoverar.
Det finns inga enkla lösningar. Mer än att skaffa brusreducerande lurar när den redan tjatiga debatten om integration eller tvångsblandning drar i gång med full kraft.