Först liv – sen lönsamhet

Kultur har blivit ett självklart inslag i samtalet om stadsutveckling. Den kopplas till liv, identitet och attraktionskraft. I princip varje projekt lyfter idag kultur som en del av visionen. Ambitionen finns där. Men tittar man på var det faktiskt händer ser mönstret annorlunda ut.

Många av de mest levande miljöerna uppstår inte i de färdigplanerade kvarteren, utan i tillfälliga lokaler, i ombyggda industribyggnader, i bottenvåningar som ännu inte är fullt uthyrda eller i mellanrum som inte riktigt har fått sin slutliga funktion. Där kraven är lägre, kontrakten kortare och möjligheten att testa större. Det är där verksamheter kan börja i liten skala, bygga publik över tid och hitta sin form. Det är också där nya typer av aktörer får möjlighet att ta plats – de som sällan klarar trösklarna i färdigutvecklade miljöer.

Samtidigt görs det bra saker. Det finns fastighetsägare som verkligen vill något mer, som samarbetar med kulturaktörer och skapar miljöer med innehåll och riktning. Det finns entreprenörer och eldsjälar som, trots ganska tuffa villkor, bygger upp verksamheter som människor aktivt söker sig till. Men det sker fortfarande i begränsad omfattning. Ofta på samma typer av platser och med aktörer som redan har etablerade nätverk och resurser. Det som fungerar återkommer – mycket annat får aldrig chansen. Resultatet blir att kulturdriven stadsutveckling förknippas med några få exempel, när potentialen i praktiken är betydligt större.

Internationellt används kultur aktivt för att skapa destinationer även utanför centrala lägen. I Medellín har bibliotek och kulturhus placerats i stadens ytterområden och blivit mål i sig – platser som människor rör sig till, inte bara genom. I London drog Tate Modern nya flöden till en tidigare perifer del av staden och förändrade hela områdets rörelsemönster. Den typen av insatser förändrar hur staden används, och hur olika delar hänger ihop. I Berlin har tillfällighet och omvandling gett utrymme för ett kulturliv som vuxit fram parallellt med staden. I London finns verktyg för att skydda kulturella verksamheter när marknadstrycket ökar. I Rotterdam arbetar man aktivt och strategiskt med vilka aktörer som får plats och hur villkoren kan förändras över tid. Det finns system och strukturer som stödjer det här arbetet.

Jag tänker ofta på ett tillfälle, när vi guidade Enrique Peñalosa – tidigare borgmästare i Bogotá och stor förespråkare för stadens livskvalitet – i en välbefolkad stadsdel utanför innerstaden. Han stannade upp vid de slutna bottenvåningarna och undrade varför vi valt att stänga det som i internationella stadsmiljöer ofta är det mest intensiva lagret. Varför finns inte rörelsen här? Varför syns inte handeln, kulturen, mötena? Det gick att peka på flera förklaringar. Klimat, regelverk, historiska ideal. Men frågan dröjde sig kvar, för den säger något om hur vi prioriterar stadens mest publika ytor. Den säger också något om läge. Om vilka delar av staden som ges möjlighet att vara levande – och vilka som inte gör det.

I Sverige är systemen kanske effektiva men snäva. Lokaler färdigställs, hyresnivåer sätts och risker hanteras tidigt. Det skapar stabila projekt, men påverkar också vilka verksamheter som kan etablera sig och hur snabbt något kan ta form. I förlängningen påverkar det också vilka uttryck, verksamheter och målgrupper som får synas i staden. Det märks tydligast i markplanet. Bottenvåningar som skulle kunna rymma variation och aktivitet blir ofta mer enhetliga. Det som fungerar direkt prioriteras. Det som behöver tid får svårare att ta plats.

Samtidigt vet vi vad som händer när det fungerar. När innehållet är rätt börjar människor röra sig. När människor rör sig uppstår också ekonomi. Först liv – sen lönsamhet.

Det finns en tydlig outnyttjad potential här. Fler platser skulle kunna rymma fler typer av verksamheter. Fler aktörer skulle kunna få möjlighet att testa. Fler rum skulle kunna vara öppna, tillgängliga och gärna gratis. Och just där finns också en affärsmässig möjlighet som branschen ofta underskattar. Platser med egenart, närvaro och vardagsliv blir mer robusta över tid än miljöer som bara fungerar så länge allt är nytt, putsat och fullt uthyrt. Villkoren i början sätter riktningen för vad som kan växa fram över tid – och i förlängningen vilken stad vi faktiskt får.