Floskler om stadens framtid –⁠ men tyst om ekonomin

Jag var nyligen på ett välbesökt kvällsevent om Stockholms framtid. På scen stod Emilia Bjuggren, Christofer Fjellner, Lars Strömgren och Jonas Naddebo.

Samtalet rörde trygghet, segregation, bostäder, kultur, fritid, beredskap och stadens utveckling.

Visionerna var många. Orden stora.

Men efter en stund slog det mig att något saknades.

Ingen pratade om hur.

Hur stadens skulder ska hanteras. Hur stadens intäkter ska växa. Hur visionen för staden ska bli verklighet för människorna som faktiskt ska bära ekonomin.

I stället staplades flosklerna. Och en floskel, per min definition, är en mening som skulle bli absurd om man sa motsatsen, till exempel: ”vi vill bygga otrygga städer.”

Det här är inte unikt för Stockholm.

I stadsdebatten talas det gärna om levande stadsliv, hållbar arkitektur, attraktiva stadsdelar och trygga miljöer. Betydligt mer sällan om den faktor som i praktiken avgör tempot i stadsutvecklingen: kommunernas balansräkningar.

Som arkitekt utanför sitt naturliga habitat, till exempel på en middagsbjudning eller ett mingel utan branschfolk, får man ofta frågor som: ”Varför ritar ni så fula hus?” eller ”Är inte Nobelmuseet förfärligt?”

Men verkligheten är mer prosaisk.

Precis som fastighetsbranschen är arkitekturen i hög grad reaktiv. Den anpassar sig till räntor, kreditvillkor, planprocesser och politiska beslut.

Och i allt större utsträckning också till något annat: städernas skuldsättning.

Marknaden har inte löst bostadsfrågan. Den har snarare bidragit till att skapa problemet.

Under många år var sambandet lätt att missa. Räntorna var låga och investeringar i bostäder, kollektivtrafik och infrastruktur kunde finansieras billigt.

När ränteläget förändras gör spelplanen det också. Plötsligt blir kommunens skuld inte bara en fråga för ekonomer, utan en faktor som avgör hur snabbt en stad faktiskt kan utvecklas.

Stockholm är ett tydligt exempel. I dag uppgår stadens externa skuld till omkring 85 miljarder kronor. Investeringarna behövs. Men de gör också stadsutvecklingen mer beroende av finansiering.

Samtidigt förändras demografin snabbt.

I Sverige föds i dag i genomsnitt cirka 1,4 barn per kvinna, den lägsta nivån som någonsin uppmätts. Det innebär färre framtida skattebetalare och fler äldre.

Då uppstår några ganska konkreta frågor:

Vad ska få unga att välja Stockholm och att få barn här?
Hur ska familjer ha råd med större bostäder?
Vilka har råd med en aktiv fritid för sina barn?
Och vem ska arbeta i vård och omsorg när befolkningen åldras?

Marknaden har inte löst bostadsfrågan. Den har snarare bidragit till att skapa problemet.

När unga vuxna inte kan etablera sig på bostadsmarknaden skjuts familjebildning upp, rörligheten minskar och staden blir mindre socialt blandad.

Det är inte bara ett bostadsproblem. Det är ett samhällsekonomiskt problem.

Städer lever inte på visioner. De lever på människor. På människor som arbetar, startar företag, bildar familj och betalar skatt. På människor som fyller skolor, kollektivtrafik och idrottshallar.

När den ekonomiska verkligheten inte diskuteras riskerar stadsdebatten att bli just det den ofta låter som: visioner utan finansiering.

Eller floskler staplade på varandra.

Arkitekturdebatter fastnar ofta i frågan om wow-faktor. Varför byggs inte fler spektakulära hus? Varför inte mer mod?

Det är rimliga frågor.

Och vi som verkar i stadsutvecklingen behöver också rannsaka oss själva: gör vi verkligen allt vi kan som aktörer?

Men det är också dags att ställa samma krav på politiken.

Inte bara visioner.

Utan idéer som faktiskt håller när man öppnar balansräkningen. Särskilt när det är valår.