EU har problem
Anne-Marie Pålsson, Krönikör
Docent i nationalekonomi och fd riksdagsledamot (M). Hon har skrivit flera böcker bland annat om skattepolitik. 1993 drog hon igång den så kallade Pigdebatten och hon har flera gånger kritiserat vinster i välfärden. Pålsson är krönikör i magasinet Fastighetsvärlden sedan 2016.
Från EU hörs allt oftare krav på att bojkotta den ryska gasen. Men att omvandla ord till handling går trögt. Några länder stretar emot. Motsträvigheten handlar inte om brist på sympati för Ukrainas sak. Bakom den återfinns i stället en krass ekonomisk verklighet.
Ryssland är världens största exportör av naturgas och har världens största gasreserver. EU som enhet är världens största importör av naturgas och en stor del av gasen kommer från Ryssland. Att finna andra leverantörer som på kort sikt kan öka sin egen produktion för att ersätta Rysslands är alltså inte helt okomplicerat.
Inom EU-familjen ser situationen också mycket olika ut. Det land som sticker ut är Tyskland. Den tyska importen är stor i absoluta termer – motsvarar cirka 35 procent av EU:s totala import av rysk gas – och sker huvudsakligen via rörledningar och inte i flytande form med särskilda fartyg. Att så är fallet beror på den otillräckliga tyska hamnkapaciteten.
Bara i Tyskland måste det byggas 60 kärnkraftsreaktorer.
Det må så vara att bojkottens konsekvenser är hanterbar för vissa medlemsländer, men på EU-nivå är bilden en annan. För det är inga små energimängder det handlar om. Enligt statistik från Eurostat importerade EU 155 bcm år 2020, vilket motsvarar cirka 1 600 TWh eller samma mängd energi som cirka 185 reaktorer av Forsmarks storlek producerar. Bara i Tyskland måste det byggas 60 kärnkraftsreaktorer för att ersätta deras bortfall av den ryska gasen.
Så hur mycket är länderna villiga att offra för att värna en princip av högre dignitet: i det här fallet Ukrainas rätt till självbestämmande? Det är den frågan EU:s ledare står inför. Man kan förmoda att de som driver på för att bojkotta den ryska gasen är de som inte tror sig behöva offra särskilt mycket i förhållande till vinsten av att den införs. Eller som önsketänker vad gäller bojkottens kostnader.
För Tyskland är de ekonomiska konsekvenserna sannolikt betydande. Att Tyskland skulle gå med på en bojkott av rysk gas förefaller därför föga sannolikt. Fortsatt krav på bojkott av rysk gas ökar därför splittringen inom EU. Något som EU till varje pris vill undvika. Men hur väljer man när valet står mellan pest och kolera?
