En chans för att överleva

Så har jag suttit här hemma framför datorn dag efter dag och ibland stirrat ut över den skräpiga bergsknallen på andra sidan Drottningholmsvägen. Där skulle det ha blivit kontorshus längs Essingeleden. Men Mark- och miljööverdomstolen tyckte det var viktigare att spara nio ekar, samt några almar och askar, än att skapa en mer sammanhängande stad. Och i slutet på mars meddelade Högsta domstolen att den inte prövar ärendet.

Jag vrider huvudet lite åt vänster och ser att folk nu flyttar in i de nya husen längs t-banespåret i Kristineberg. De är uppförda enligt dagens ideal, kvartersstaden. Byggda för BGV – Berikande Gatuplansverksamheter, som Trafikverket uttrycker saken – i de höga bottenplanen.

Om de stora kontorshusen hade fått byggas hade fiket, frisören, närbutiken med paketutlämning eller vad som nu ska fylla lokalerna kanske haft en sportslig chans att överleva. Men nu blir Hjalmar Söderbergs väg en blindtarm. Dysterytan med ekarna är inget utflyktsmål precis.

”Dysterytan med ekarna är inget utflyktsmål precis.”

Jag gillar också tanken med kvartersstaden med levande gatuplan. Men av alla de småbutiker som fanns i 1930-talets Fredhäll fanns bara affärsliv i några få när jag flyttade hit för snart 30 år sedan. Nu är de ännu färre.

Innan coronaviruset stängde världen hann jag promenera och åka kommunalt i Madrid och Valencia. Där har man fortsatt att bygga den täta staden utåt. Med samma idé om levande gatu­plan. Men många av lokalerna var igenmurade.

Andra stod tomma. Det är ännu dödare än om det vore lägenheter också där.

Kommunpolitiker, stadsplanerare och byggherrar bör bli mer realistiska i sin syn på befolkningens vilja att omsätta idén om levande gator i faktisk handling i småbutiker. Annars står vi där med snordyra cykelrum.

Riksdagsledamöterna bör ta sig till skräpytan vid Essingeleden och begrunda om det är rimligt att lagstiftningen bevarar den. En utmärkt coronaaktivitet. Man är garanterat ensam.