Den obyggda spökstaden
Det dånar ofta av vitalitet från en av de städer som denna tidning utnämnt till eventuell framtida spökstad: Borlänge. Framgångsrika rockgrupper står där som spön i backen, kanske för att det i rockbranschen är coolt att komma från en hård bruksort. Även i det politiska livet har jag känt av vitaliteten: När Attac hade upptaktsmöte i Dalarna kröp rebeller i långa rader fram ur stan. Kommunalrådet är en äkta gråsosse, men att skilja honom från någon barsk, osentimental företagsledare är svårt.
Ändå spökar det i Borlänge. Vad händer den dag ssab och Kvarnsvedens pappersbruk går i kvav eller blir så produktiva att de knappt behöver någon mer anställd än vd:n? I Fastighetsvärlden definieras Dalarna som ett landskap med ”svag centralregion”. Rätt diagnos: där är länets problem. Mellan Falun och Borlänge – två mil från varandra – utbreder sig ett stort ingenting.
Redan för fyrtio år sedan insåg många lokala bedömare att de två städerna måste byggas ihop; bara så kan det sammanhängande urbana område uppstå som förmår attrahera allt från statliga verk över medelstora företag till spjutspetsforskare och allt slags folk som gärna bosätter sig i de vackra byarna kring de två städerna (särskilt Borlänge marknadsför dåligt sin tätortsnära landsbygd). Politikerna brydde sig dock inte: När något nytt byggdes – sjukhus, idrottsarenor – byggde de bort från varandra. Högskolan klövs i två delar, en i Falun, en i Borlänge. Och ingenmanslandet bestod.
Nu reser sig en icke-existerande spökstad mellan de
båda städerna. I skogsbrynen ser jag fastigheter som inte finns, företagsloggor som aldrig tänts, en stadsteater som aldrig byggts, restauranger som aldrig besöks. Ja, jag ser spöken mitt på ljusa dan när jag sitter på bussen mellan de två orterna. En älg ser jag.
