Att Klarakvarteren en gång revs var förnuftigt – kåkarna var förslummade och det hade kostat massor att renovera dem. Till och med Per Anders Fogelström var för rivningarna; han visste hur fattigt folk lidit i de där kvarteren. Även om han också visste vilken febril aktivitet det rådde där på redaktioner och ölkaféer. Det var förnuftigt att riva – men det var samtidigt inte klokt. Ett stort minne försvann. Fastigheter är inte bara investeringsobjekt: De är fysiska minnen som sträcker sig över livstid efter livstid.

Jag vet inte hur många gånger jag stått på Bryggaregatan 5 i Stockholm och stirrat på glasfasaden till det kontor som nu finns där med den stora siffran 5 i glaset. Exakt där dog poeten Dan Andersson. Han hittades död på ett hotellrum eftermiddagen den 16:e september för etthundra år sedan av några städerskor.

Men Hotell Hellman är borta. Jag brukar stå där på gatan och försöka frambesvärja det försvunna hotellet. Ett minne är borta. Därför att en byggnad är borta. Varför i hela helvete finns det inte ens en minnesplatta på platsen? När jag skriver det här går jag in på Googlemaps för en streetview – men det jag ser är utraderad historia. För att travestera ett av mina favoritprogram i TV: Minnet av en poets död sitter inte i väggarna i den fastighet som nu står där.

”Jag är rationell. Nya byggnader måste alltid byggas, gamla rivas.”

Det finns mentala slukhål i städerna. Platser som surrat av liv, men nu är fallgropar för minnen. Jag är rationell. Nya byggnader måste alltid byggas, gamla rivas. Men vi människor är fantastiska arkitekter och stadsplanerare: Vi renoverar det som är borta, bevarar rivna hus, återupplivar de döda.

Och det slår aldrig fel. Varje gång jag står på Bryggaregatan 5 och blickar ner mot Vasagatan, där lite mer av gammal bebyggelse finns kvar, ser jag poeten komma skyndande mot hotellet, denna hans sista dag i livet.