Brist på idrottshallar

Sverige är på många sätt ett mycket välorganiserat land. Vi är bra på regler, processer och planering. Men ibland blir vi så bra på att planera att vi glömmer att bygga det som faktiskt behövs.

Ett tydligt exempel är idrottshallar.

Det gäller inte alla 290 kommuner, men i många kommuner är bristen på hallar och träningstider ett stort problem – särskilt för barn och ungdomar. Vi talar ofta om trygghet, integration och en meningsfull fritid. Då borde idrotten vara en självklar del av samhällsbygget.

Idrott skapar kamratskap, ansvar och gemenskap. Det är en av de bästa investeringarna vi kan göra i ungdomar. Men när det saknas tider i hallarna blir föreningarna bakbundna – och barn får stå utanför.

Här borde lösningen vara enkel: låt fastighetsägare bygga och kommunen hyra. Det skulle kunna gå snabbare och ge fler hallar där behoven faktiskt finns. Men ofta vill kommunen bygga själv – och/eller så börjar man rita på stora multiarenor som ska lösa allt. Resultatet blir inte sällan att ingenting händer.

Kanske behöver vi färre visioner och fler fungerande idrottshallar.

Bygger vi det samhället behöver?
Samtidigt finns det andra områden där Sverige nu måste bygga mer. Polis, militär och kriminalvård behöver nya lokaler. Det behövs anläggningar, polishus och fängelseplatser.

Det är kanske inte de mest inspirerande byggnaderna att tala om, men de är nödvändiga.
Sådan byggnation skapar också arbetstillfällen i Sverige. Det ger jobb till byggbolag, konsulter, installatörer, förvaltare och många andra yrkesgrupper runt om i landet. Det stärker både samhällsfunktioner och svensk byggsektor.

Samtidigt är prioriteringen svår. Kapitalet hade även behövts till skolor, sjukvård och äldreomsorg. Men när omvärlden blir oroligare måste samhället välja. Då hamnar försvar, polis och beredskap högre upp på listan.

Det offentliga behöver dock inte alltid bygga och äga allt själv. Det finns kapital och kompetens hos privata fastighetsägare. Om behovet är tydligt borde samverkan vara självklar.

Annars riskerar vi att hamna i samma läge igen: alla ser behovet, men för lite blir gjort.

Skyddsrummen och dess användning
Ett område som blivit högaktuellt igen är skyddsrummen.

På Tvättbjörnen arbetar vi i dag mycket med att återställa gamla skyddsrum till de krav som ställs av Myndigheten för civilt försvar, MCF. Det innebär att bilfirmornas skyddsrum, som under en tid fått göra karriär som däckhotell, och hotellens skyddsrum, som befordrats till gym, nu ska göras om till skyddsrum. Sedan, när världen lugnar ner sig, ska däcken rullas in igen, gymmen byggas upp igen och skyddsrummen återgå till att vara praktiska extraytor.

Gemensamt för idrottshallar, polishus och skyddsrum är att de sällan blir verklighet av fler utredningar och större visioner. De blir verklighet av tydliga behov, snabbare beslut och genomförande – ibland i samverkan med privata aktörer. Frågan är om vi har råd att vänta tills bristen blir akut, eller om vi kan börja bygga det samhället faktiskt behöver redan nu.