Anne-Marie Pålsson
Docent i nationalekonomi och fd riksdagsledamot (M)

Att leda väljarna eller låta sig ledas av dem – ett evigt dilemma för politiska ledare. Det gäller att hitta balanspunkten mellan de båda ytterligheterna – populism och elitism – och länge tycktes politikerna lyckas hyfsat bra med detta cirkusnummer. På senare tid verkar de dock ha tappat denna förmåga.

Ny teknik, nya organisatoriska samarbeten (EU) och marknadens ökade inflytande har ändrat förutsättningarna. Blev eliten förblindad av de nya möjligheterna eller paralyserad av de nya restriktionerna?

Det må vara hur det vill med den saken. Konsekvensen blev densamma. Kontakten med dem de var satta att leda och vars intressen de fått mandat att företräda gick gradvis förlorad. I stället verkade eliten ha fångats i en tävlan om vem som bäst kunde marknadsföra det nya honnörsordet globalisering tillsammans med ledorden tolerans, öppenhet och en hyllning till de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. Inte sällan förvanskat till allas rätt till allt.

Kvar blev väljarna förundrade över det nya landskapet. Och vid de få tillfällen de tillfrågades om vad de tyckte om utvecklingen gav de tummen ner.

Men i stället för att ta väljarnas nej på allvar såg politikerna folkets motsträvighet som ett argument för att inte tillfråga dem fler gånger.

Nu erkänner man att man inte lyssnat på väljarna ordentligt. Fast jag undrar. Den som inte hört avgrundsvrålen måste ha varit döv. Tror mer att det handlar om att eliten att hört men struntat i det för det har inte stämt med den verklighetsbild man försvarade.

Brexit var den första varningen, Trump den andra, folkomröstning i Italien den tredje.

Den som inte vill ha flera överraskningar av detta slag gör klokt i att inte bara lyssna. Väljarna kräver också handling i enlighet med deras önskemål. Några kallar detta för populism. Själv kallar jag det demokrati. Ty bara envåldshärskare kan i längden strunta i folkets önskemål.