Arenafebern är en pandemi
Göran Greider, författare, poet, journalist och debattör. Är sedan 1999 chefredaktör för Dala-Demokraten och deltar ofta i den offentliga debatten.
Mitt liv är för kort och dyrbart för att jag skulle vilja förslösa det på att säga något gott om högerns tankesmedja Timbro. Det mesta den gör bidrar till att försämra det här landet. Men en bra sak har denna tankesmedja gjort och det var när den för några år sedan gav ut en ilsken studie av den arenafeber som hemsöker Sverige och världen. Det är inte ens en feber längre, det är en epidemi, rentav kanske en pandemi.
I Rysslands lägger Putin nu enorma summor på arenor och anläggningar inför OS, resurser som borde gå till befolkningens behov. I Qatar spenderar den svinrika och odemokratiska oljestaten väldiga summor på arenor inför fotbolls-VM 2022. Migrantarbetarna har slavliknande arbetsförhållanden, vilket Amnesty nyligen rapporterat om.
Även i Sverige råder sedan åtskilliga år en arenaepidemi. Den syns i landsortskommuner och i storstäder där politiker, i symbios med byggintressen och någon storbank som behöver en neonskylt, drömmer om storslagna anläggningar som ska sätta orten på kartan eller få en stadsdel att stråla. Men Timbro visade i sin rapport att planerna oftast är mycket orealistiska och att skattebetalarna i slutändan får stå för notan. Hur har någon kunnat inbilla sig att exempelvis Friend´s Arena – redan från början förknippad med en del mutskandaler – ska kunna gå med vinst? Hela Sverige, inklusive fotbollslandslandslaget, har förlorat på den arenan.
Fixeringen vid evenemangskultur och villfarelsen att kommuner kan marknadsföras ligger bakom mycket av arenafebern. När den till slut en dag lägger sig lämnar den bara trista schabrak efter sig.
Av Colosseum finns åtminstone nog kvar för att det ska räcka för att hålla turismen vid liv. De arenor som byggs i Sverige kommer ingen att vallfärda till.
