Ansvarsutkrävande – var god dröj
Anne-Marie Pålsson, Krönikör
Docent i nationalekonomi och fd riksdagsledamot (M). Hon har skrivit flera böcker bland annat om skattepolitik. 1993 drog hon igång den så kallade Pigdebatten och hon har flera gånger kritiserat vinster i välfärden. Pålsson är krönikör i magasinet Fastighetsvärlden sedan 2016.
Riksbanken – denna vördnadsbjudande institution. Höjd över partipolitisk småskurenhet. Arbetsplats för 100-tals högutbildade ekonomer. Ledd av en direktion bestående av sex personer – alla med expertstatus. Några instruktioner utifrån om hur den ska handla får den inte ta emot. Att riksbanksledningen fick en gräddfil följer av att politiker misstänks för att agera mer i det egna intresset och än i landets.
Men nu har riksbankschefen och första vice riksbankschef hamnat i blåsväder. Anklagas av juridisk expertis för att ha varit jäviga i beslutet att låta Riksbanken köpa obligationer utgivna av svenska storföretag. Jävet ligger i att cheferna ägde stora aktieposter i de berörda företagen och att värdet på dessa ökade som följd av Riksbankens stödköp.
”Synen på en oväldig Riksbank med oförvitliga chefer har fått sig en törn.”
Cheferna har försvarat sig med att de handlade korrekt och i enlighet med befintligt regelverk. Från Riksbanksfullmäktige var tongångarna desamma. Men efter det att kritiken nått stormstyrka aviserade dess ordförande Susanne Eberstein att ärendet ska utredas.
Vad denna utredning mynnar ut i vet vi inte och det spelar heller ingen roll. Synen på en oväldig Riksbank med oförvitliga chefer har fått sig en törn. Antingen har de båda cheferna agerat regelvidrigt, och då raseras tron på att tjänstemäns handlande i moralisk mening är mer högtstående än politikers. Eller agerade bara cheferna slarvigt/okunnigt? Men då måste man ställa frågan om inte direktionsmedlemmar med denna status bör anstränga sig bättre för att sätta sig in i gällande lagar.
Med viss kännedom om maktens anatomi törs jag sätta en slant på att utredningen kommer att slå fast att inga fel gjorts. Möjligtvis tillstår Riksbanksfullmäktige att regelverket var otydligt och aviserar att det ska ses över.
Tilltron till vårt styrelseskick kräver tilltro till de personer som utövar makten. När fel görs ska ansvar utkrävs. Men detta gäller inte Riksbanken, ty riksbankslagen gör det i praktiken omöjligt att sparka en direktionsmedlem. Att makten skulle erkänna att den själv varit slapp i gränssättandet faller på sin egen orimlighet.
