Kraschen 1991 var något helt nytt. Fastigheter hade inte fallit i värde på över 60 år, inte sedan Ivar Kreuger var aktiv i bygg- och fastighetssvängen. Den allmänna meningen var att fastigheter helt enkelt inte föll i värde. Det styrde bland annat bankernas utlåning till fastighetssektorn. Så fel ”alla” hade.

När kraschen kom var den allmänna meningen att fastigheter av ”god kvalitet”, i bra lägen i storstäder, skulle klara prisfallet bäst. Landsortsfastigheter beräknades få mest stryk. Så fel alla hade.
Prisfallet på kommersiella fastigheter i Stockholm blev runt 70–80 procent medan landsortsfastigheterna föll mindre än hälften. Prisstabiliteten låg inte i fina adresser. Tre procent direktavkastning i Stockholm motsvarades av dubbelt och tredubbelt ute i landet: lägre fallhöjd och mindre prisfall.
Under andra halvan av 90-talet fanns åter en allmän mening om vad som gällde: koncentration.Landsortsfastigheter slumpades bort till låga
priser. Fastighetsvärlden kunde till exempel rapportera hur Vasakronan sålde fastigheter med säkra hyresgäster till direktavkastningar över 14 procent. Koncentration till storstäderna skulle ge bästa totalavkastning. Så fel alla hade.

Idag visar det sig att de som gjorde de mest lysande affärerna var de som köpte landsortsfastigheter billigt. Ägare av cityfastigheter har haft en betydligt tuffare resa.
Erfarenheten får en onekligen att oroligt titta över axeln och ställa frågan: Vad är den ”allmänna meningen” idag?

Artikeln är tagen ur Fastighetvärlden #5/6-06