Ju rikare vi blir, desto mindre har vi råd med

Johan Hakelius är välkänd debattör och skribent. Han medverkar som regelbunden kolumnist i bland annat Aftonbladet, Affärsvärlden och Fastighetsvärlden.

Det är ju inget snack om att vi har det bättre ställt nu än på 1700-talet, eller för den delen tidigt 1900-tal. Det gäller förstås om vi ser till de fattigaste, men det gäller också om vi ser till de rikaste. Det har funnits jättelika förmögenheter i historien, men vår tids stora förmögenheter slår alla rekord.

Ändå lämnade historiens relativt fattiga rikingar efter sig ett enormt kulturarv byggnader. De står där, århundrade efter århundrade, och ser bra ut.

Och vi då? Vad lämnar vi efter oss?

Det är något märkligt med fasader som uppförts under efterkrigstiden. På bara några år, i bästa fall några decennier, ser de skitiga och murriga ut. Ta en titt runt Stockholm: Universitet, Åhlénspalatset, Fältöversten, Kvarteret Trossen. Då och då försöker någon fixa till lite, som när Västermalmsgallerien slog upp, just i Kvarteret Trossen. Det håller aldrig mer än några år.

Länge trodde jag att det enda skälet till att det blivit så här, var att arkitekterna hade bestämt sig för att det är vulgärt att bygga vackert. Men jag har börjat ana att den ideologin antagligen gömmer ett försök att göra dygd av nödvändigheten. Jag misstänker nämligen att inte ens våra rikingar längre har råd att bygga vackert.

Det går inte att ”räkna hem” en hantverksmässigt skapad tegelbyggnad som Stadshuset längre. Men det går att ”räkna hem” ett plockepinn av rostfritt stål, som ”Stockholm waterfront”. Därför blir det ett sådant, med tillhörande arkitektonisk ideologi. Och om tio år, tjugo år, trettio år, kommer Stadshusets fasad att se lika bra ut som i dag.

Är det någon som tror att detsamma gäller Stockholm Waterfront? Jag tvivlar. Men ju rikare vi blir, desto mindre har vi råd att bry oss.