Till nejsägarnas försvar
Jerker Söderlind är arkitekt SAR/MSA, journalist, Tekn. Dr. Han är stadsforskare, strategisk rådgivare på City i Samverkan Stockholm, undervisar på KTH och har just kommit ut med boken Handeln bygger staden. Söderlind har även ett förflutet på Expressen och kallar sig ”marknadsurbanist”. Han driver bolaget Stadsliv AB.
För tre år sedan skulle jag köpa ny mobil. Det blev Nokias bästa hittills, en vit N97 med utvikbart tangentbord och proffskamera. Ett år senare, med vitnat hår och många kompisar på nätet som varnade för hopplösa finska mobiler, fann jag mig springandes runt i alla mobilbutiker i city. När jag till slut hittade en Iphone på Elgiganten på Kungsgatan blev livet åter värt att leva. För tolv år sedan var Nokia värt 2.300 miljarder. Sedan dess har kursen rasat med 90 procent och ytterligare 10.000 sägs upp till sommaren. Samtidigt som Apple fortsätter ta hutlöst betalt, eftersom de förstått att det moderna är det populära.
För tre år sedan gjorde jag en körning på Hemnet för att jämföra priset på liknande bostadsrätter i Stockholmsområdet (tre rum, 75 kvadrat, månadsavgift 4.000 kronor) sorterade efter läge. Samma bostad kostade i Kista 750.000 kronor, i gamla Årsta 1,2 miljoner och på Kungsholmen drygt 3 miljoner. Det enda som skilde åt var läget och arkitekturen. Av det kan man lära en sak. Priset på bostäder följer samma lagar som för mobiler. Det populära är dyrast (och därmed per definition också modernast). Med den viktiga skillnaden att det inte finns någon som gör ”Apple-stadsdelar”. Och i ännu mindre utsträckning ”Apple-hus”. Av någon anledning.
Strax före midsommar höll jag ett föredrag i Uppsala om stadsplanering. Väldigt många var kritiska till att Uppsala skulle växa. Folk ojade sig över alla nya gråa punkthus och tyckte allt var bättre förr. Först tyckte jag det var lite otäckt att folk var så konservativa. Men när jag efteråt råkade fråga vem som hade smällt upp en stor svart container intill det gamla vackra stationshuset kom jag på andra tankar.
Den lokale politikern, som hade ordnat mötet, berättade att byggnadsnämnden faktiskt hade bestämt att det skulle bli ett vackert hus i puts vid stationen, men att något gått fel och att nämnden backat eftersom arkitekterna ville annorlunda.
Likheten mellan Uppsalas dystra plåtlåda i Darth Wader-stuk och Nokias vita mobil N97 är att ingendera gör människor glada. Åtminstone inte så glad som jag blev när jag äntligen fick min Iphone. Slutsats: om ”vanligt folk” gillar gamla hus och gamla stadsdelar mer än nya, då ska vi rita det dom gillar. Både för att tjäna pengar och få bukt med bostadsbristen. Vad är alternativet?
