Slopade ränteavdrag – kanske inte så illa som befarat
Linus Ericsson är VD vid AGL och har cirka 20 års erfarenhet från finansmarknaden. Han har tidigare arbetat som förvaltare på valuta- och räntemarknaden, risk manager för Stockholms stad och som konsult för ett norskt analysföretag. Sedan 1997 är han partner i AGL.
I juni presenterade Företagsskattekommittén ett förslag som innebär att avdragsrätten för räntekostnader slopas mot att bolagsskatten sänks från 22 till 16,5 procent. Förlaget syftar till att likställa olika former av kapital och att begränsa möjligheterna till skatteplanering med lån. Nivån på skattesänkningen är beräknad utifrån att förslaget ska vara skatteneutral för genomsnittet av alla bolag i Sverige. Förslaget möter dock starkt motstånd. Kritiken riktas främst mot att förändringen riskerar att minska investeringsviljan och att det slår så olika mot olika branscher. Kapitalintensiva branscher såsom exempelvis fastighetsbolag får en ökad skattebelastning, vilket mycket väl kan leda till bland annat minskade investeringar i bostäder och andra fastigheter samt högre hyror.
Om man funderar lite över förslaget så skulle det faktiskt kunna bli bättre än befarat. Det intressanta med skatteändringar och regelverksändringar som ökar räntekostnaderna är att de tvärt emot vad man förväntar sig faktiskt inte behöver öka lånekostnaderna. Förklaringen är att Riksbanken sätter sin styrränta så att den totala räntekostnad låntagare möter är på den nivå som ger den penningpolitiska stimulans eller åtstramning som behövs vid varje tidpunkt. Om differensen mellan Riksbankens styrränta och den ränta låntagarna möter ökar på grund av skatteförändringar eller andra regelverk så betyder det att Riksbanken måste sänka motsvarande. Om den genomsnittliga lånekostnaden antas vara 4 procent och avdragsrätten slopas gör det att lånekostnaden ökar till 4,66 procent. Allt annat lika borde det leda till att Riksbanken sänker styrräntan med 0,66 procent. En parallell är den nya bankregleringen som leder till ökade kapitalkrav på bankerna, vilket i sin tur leder till högra utlåningsmarginaler. Samma resonemang kan appliceras här. Förändringar av den här typen är förstås enklare att göra ju lägre ränta än. Samtidigt gör dagens låga ränta att utrymmet för Riksbanken att sänka kanske inte finns. En sänkning med 0,66 procent skulle ju innebära negativ ränta. Över tiden bör dock den effekt jag talar om vara möjlig att nå.
En förutsättning för att resonemanget ska hålla är förstås att hushållen får motsvarande förändring. Det kan de få antingen genom att bankernas riskvikter för bostadslån höjs såsom redan gjorts, eller att den privata avdragsrätten för räntor tas bort. Det senare är förvisso politisk knepigt att genomföra men det finns både politiker och ekonomer som anser att det är det bästa sättet att bromsa hushållens ökande skuldkvot. I den bästa av världar skulle slopad avdragsrätt för både företag och privatpersoner innebära en win-win för alla parter:
- Företagen får oförändrade räntekostnader men lägre skatt
- Hushållen får oförändrade räntekostnader
- Staten för högre skatteintäkter och lägre ränta på statsskulden
- Boendeformen hyresrätt och bostadrätt likställs
Jag tar varken ställning för eller emot förändringen men vill ändå peka på en effekt som ännu inte nämnts i debatten. Åtminstone på pappret så finns det en logik i slopad avdragsrätt för räntekostnader. Samtidigt är det en uppenbar risk att förslaget åtminstone på kort sikt leder till lägre investeringsvilja i företagande och färre bostäder.