När Kaplan hämtat sig från chocken

Lennart Weiss är sedan december 2012 Kommersiell direktör hos Veidekke i Sverige. Weiss har tidigare bland annat arbetat vid NAI Svefa, Veidekke Bostad och HSB Riksförbund. Han är född i Gävle och stor supporter av Brynäs.

Alla politiker har som främsta mål att äga agendan. Genom att få debatten att handla om ”rätt problem” ökar chansen att bli framgångsrik, helt enkelt därför att politik inte bara styrs av relevans utan i väl så stor utsträckning av det politiskt möjliga.

Om det t ex stöter på patrull från Finansministern att prata om ”flyttskatter” låter man bli att tala om den saken. På samma sätt förhåller det sig givetvis med hyressystemet, bolånetaket eller andra frågor där det finns tunga makthavare att ta hänsyn till.

Det är självfallet den typen av bakomliggande mekanismer som gör att nya och i sammanhanget helt oprövade bostadsministern Mehmet Kaplan (Mp) väljer att sätta miljonprogrammet och behovet av klimat- och energiinvesteringar på agendan. Det följer samma logik som när Attefall valde att sätta planprocessen och kommunernas planberedskap i fokus.

Men vad händer om verkligheten och den politiska kartan alltmer glider isär?

Jag råkar ha insyn i två hårdkokta rapporter som kommer att offentliggöras under hösten. Det räcker med att bara öppna dörren på glänt för att se att dessa två på ett mycket grundläggande plan kommer att flytta fokus i debatten.

Rapport nr 1 handlar om infrastrukturen i Stockholmsregionen och har till syfte att presentera verkningsfulla lösningar på det välkända trafikeländet.

Analysen visar att talet om de ”två SL-bussarna” i hög grad bygger på ett missförstånd. Sant är att vi har en kraftig urbanisering men att den i någon högre grad skulle driva bostadsmarknaden är felaktigt. Av de ca 35.000 som regionen växer med varje år utgör unga och välutbildade endast en marginell del, netto cirka 1.500–3.000 personer årligen. Istället är det födelseöverskott (12.000–15.000) men framför allt inrikes och utrikes flyktinginvandring som dominerar flyttströmmarna.

Eftersom de nyanlända har svag förankring på arbetsmarknaden saknar de också ekonomi att efterfråga nyproducerade bostäder. Analysen visar att trångboddheten nu ökar på ett oroande sätt i de redan segregerade förorterna. På sina håll ser det ut som att en ny boendeform håller på att växa fram, en sorts ”logementsboende” där upp till 15–20 personer härbärgeras i vardagsrummet och tillsammans delar på kök och toalett. Oftast är det fråga om vuxna men sannolikt förekommer också barnfamiljer. Det finns bara ett ord för detta och det är misär.

Samtidigt minskar trångboddheten i andra delar av länet. Områden som Enskede och Älvsjö förvandlas alltmer till pensionärsområden, platser som istället borde ljuda av lekande och stojande barn. Skälet till detta vet vi. Varför politiken valt att blunda vet vi också. Men nu har vi en röd-grön regering och alldeles självklart kommer en sådan att påverkas av att vi har en ny och dramatisk bostadskris runt hörnet, med kraftigt ökande klyftor mellan olika grupper på bostadsmarknaden.

Rapport 2 borrar djupare i orsakerna bakom det historiskt låga bostadsbyggandet. Analysen verifierar vad flera av oss har anat under en längre tid. Kommunala särkrav, bullerregler, planprocesser m.m. har endast marginell betydelse för det totala bostadsbyggandet. Hur skulle annars svängningarna i bostadsbyggandet kunna vara så stora?

Etta, tvåa, trea och fyra på listan kommer olika finansiellt relaterade faktorer. Rapporten visar också att de som drömmer om ett massivt ökat byggande av hyresbostäder måste tänka om. Vare sig de kommunala eller privata aktörerna har finansiella förutsättningar att öka sitt utbud mer än marginellt, såvida inte bankernas krav på eget kapital drastiskt skulle minska.

Var det fel, rent av irrelevant av Attefall att fokusera på planprocessen, kommunernas planberedskap och bullerregler? Svar nej. Attefall gjorde ett helt nödvändigt städarbete, med ett engagemang som för in honom i historieböckerna som en av våra bästa bostadsministrar. Men nu kommer debatten av tvingande nödvändighet gå in i en ny fas. Uppenbart blir då följande:

När våra politiker, under total enighet, avskaffade den gamla bostadspolitiken gjorde de det utan att ersätta den med något nytt. Med 25 års fördröjning blommar nu resultatet ut i form av en alltmer ojämlik bostadsmarknad (där inte minst ungdomarna är de stora förlorarna), områden med ren bostadsmisär och ett politiskt drivet utbud av ”billiga” bostäder som ger oss små, bristfälliga lägenheter, i behov av ombyggnad redan om några få år.

Man kommer dessutom att tvingas inse att dörren är stängd till en återgång till den gamla politiken, att föreställningen om hyresrätten som en billig boendeform är en illusion och att alla försök att bromsa kreditflödet till hushållen bara leder till minskat byggande och ökade priser i beståndet.

Men bara lugn. Kaplan är människa han också. Först kommer chocken. Sen förnekelsen (kryddat av lite symbolpolitik) och därefter traditionell, politisk handlingskraft. Det är då Kaplan kommer att tillsätta en ny stor bostadspolitisk utredning.