När döda ytor engagerar
Det finns en liten triangel i Stockholm som heter Karl Staaffs park. Karl Staaff var, när förra seklet var ungt, liberal statsminister med valrossmustascher och frisyr av rakborstvariant.
Jag påminner om detta, eftersom många av er nog har glömt bort Karl Staaff. Antagligen har ännu fler av er glömt bort Karl Staaffs park.
På sensommaren passerade jag Karl Staaffs park i bil. Då fick jag se något som nästan fick mig att stanna. I Karl Staaffs park stod nämligen inte mindre än fyra (4) personer.
Under de 25 år som jag bott i Stockholm har jag säkert passerat Karl Staaffs park i snitt en gång i veckan. Det blir 1 300 gånger, ge eller ta ett par hundra. Inte en enda gång kan jag påminna mig att jag sett en enda människa stå still i Karl Staaffs park. Jag har säkert glömt någon farbror med folköl och turist med skoskav, men en folksamling hade jag kommit ihåg.
Karl Staaffs park är nämligen ingen park. Det är en snutt cykelväg, en byst, lite hundkissad gräsmatta, några buskar och en ful barack som antagligen innehåller något som har med el att göra. Det finns fler träd på den angränsande gatan, än i Karl Staaffs ”park”. Namnet är ett rörande försök att göra något av en plats som inte är en plats, utan ett mellanrum.
Nu finns ett förslag på att bebygga triangeln. Därmed kan ni säkert gissa varför jag såg en folksamling som slog alla tidigare rekord.
Just det. Gruppen ”Bevara Karl Staaffs park” var där och värvade protestunderskrifter. Den vill rädda denna ”lunga” i stadslandskapet. Ryktet säger att den nya majoriteten i Stadshuset kommer att göra som de vill. Så snart ligger den lilla plätten helt öde igen, till kissnödiga hundars, nostalgiska liberalers och utsiktsvärnande grannars glädje.
Svenskarna är inte värda sina städer.