Ett Saltsjöbadsavtal om staden
Jerker Söderlind är arkitekt SAR/MSA, journalist, Tekn. Dr. Han kallar sig ”marknadsurbanist” och driver bolaget Stadsliv AB.
Stockholms Handelskammares nya rapport ”Naturreservat blockerar bostäder” har mötts av precis de reaktioner som kunde förväntas. Rapporten illustrerar tydligt de låsta positioner som karaktäriserar svensk stadbyggnadskonflikt. Den bidrar inte till någon ”stadsbyggnadsdebatt”, eftersom fokus ligger på att motarbeta motståndarsidan. Jag föreslår ett tillfälligt ”eld upphör” i det ideologiska skyttegravskriget. Istället bör vi verka för naturvänner och stadsvänner kan hitta en gemensam ståndpunkt för ett bättre stadsbyggande. En förebild kan vara Saltsjöbadsavtalet 1938 som skapade stabilitet på den svenska arbetsmarknaden.
Yuval Noah Hararis bok ”Sapiens” handlar om att människan blivit den mest framgångsrika arten på planeten jorden, tack vare att vi erövrade möjligheten till kollektiv handling genom etablering av gemensamma föreställningar och begrepp. Vi människor skapar gemenskaper som ”Hammarby fotboll”, ”Socialdemokraterna”, ”Katolska kyrkan”, vilka möjliggör samverkan med personer som vi inte känner personligen.
Detta innebär att vi människor har ett val. Våra begrepp och föreställningar om vad som är riktigt kan förändras. Äldre föreställningar om kriminalisering av kärlek mellan personer av samma kön, rätten att äga och sälja slavar, föräldrars rättighet att utöva barnaga, statligt svenskt monopol på TV- och radioutsändningar kan enligt detta synsätt uppfattas som precis det de var: begrepp och föreställningar som under en viss tidsperiod styrde samhällets funktionssätt.
Överfört till Stockholms bostads- och i än högre grad stads-brist, innebär detta att miljövänner och exploatörer orienterar sig i 2000-talets verklighet med hjälp (?) av 1900-talets svartvita begreppsapparat.
Själva begreppet ”naturreservat” underbygger en polariserad debatt. Handelskammarens rapport kommenteras underförstått på följande sätt av frustrerade aktörer inom det exploateringsvänliga näringslivet:
”Hur korkade kan egentligen kommunerna, länsstyrelserna och naturskyddarna egentligen vara, när de upprättar fler naturreservat än markområden för stadsbyggnad, när det egentligen är mer mark för bostäder som behövs än fler områden reserverade för skalbaggar och rådjur?”.
Från den andra sidan hörs ofta samma typ av kommentarer, där provocerade naturskyddare och miljövänner återigen får bekräftat att näringsliv och byggbolag helt struntar i ekosystemtjänster, rekreationsområden, spridningskorridorer och fungerande biotoper:
”Hur korkade kan egentligen exploatörerna vara, när de medvetet väljer ut de allra mest värdefulla naturområdena som lämpliga för bebyggelse, utan hänsyn tagen till kollektivtrafik, rekreation och ekologisk hållbarhet?”.
Men kampen står inte ”mot” eller ”för” utan ”både och”. Kampen står inte mot eller för en grön, hållbar och trevlig stad. Det är snarare så, att näringslivet (som försöker att skapa platser som folk och företag vill bo och leva på) och miljörörelsen (som vill ha långsiktigt hållbara och energieffektiva livsmiljöer för alla arter) har exakt samma målsättning.
Hararis bok visar att en svartvit uppfattning av världen ofta i onödan ställer grupp mot grupp, katoliker mot protestanter, sunni mot shiiter, höger mot vänster. Föreställningsvärlden i sig skapar konflikt, misstroende och kaos. År 1916, hundra år från idag, hade de europeiska länderna försatt sig i ett katastrofalt skyttegravskrig längs den fransk-tyska gränsen. År 2016, just nu idag, har det amerikanska politiska systemet försatt sig i ett liknande ställningskrig, där demokrater och republikaner genom att idiotförklara motståndarsidan, i praktiken saboterar hela idén om det öppna samhället, dialog och samverkan för det allmännas bästa.
Det hoppfulla är att till synes oförenliga synsätt och perspektiv bara är ett resultat av de tankemodeller och begrepp som vi människor, Homo Sapiens, har skapat i våra hjärnor och tillåter att styra våra handlingar.
Av liknande orsaker behövs ett Saltsjöbadsavtal om staden. År 1938 samlades företrädare för näringsliv och arbetarrörelse i Saltsjöbaden för att skapa en modell där fack och företag insåg och accepterade parternas ömsesidiga beroende. Alternativet till samverkan var konflikt och ökad klasskamp, vilket hade missgynnat såväl ”kapital” som ”arbete”.
Miljörörelsens målsättning om en klimatneutral och energieffektiv stadsbygd står inte i motsättning till kapitalplacerares eller bostadsbolags inriktning på hög avkastning, energisnålt byggande och låga parkeringstal. Det är snarare så, att goda kollektivtrafikförbindelser och hög täthet ger låga kostnader för exploatören, hög vinst för investerare och sparad naturmark.
Om naturens företrädare, personifierade av daggmaskar, ekar, skalbaggar skulle ha ett avgörande inflytande på stadens utbyggnad, skulle dessa förespråka en tät, funktionsblandad och icke bilberoende stadsbygd. Planeringens uppgift är att ”bygga den stad folk gillar”. Just nu är vi i den lyckliga situationen att den stad miljörörelsen vill ha är precis samma sak som byggindustrin och svenska politiker vill se förverkligad.
Förhoppning: Att politiker, byggbolag och miljövänner under ett tillfälligt ”eld upphör” ersätter begrepp som ”naturskyddsområde” och ”naturreservat” med begrepp som ”människoområde med fantastiska parker” eller ”bostäder av riksintresse”. Företrädare för miljörörelse och näringsliv kan gå före med gott exempel och sluta ett Saltsjöbadsavtal om staden. Det kan inspirera de politiska partierna att i pågående bostadspolitiska samtal våga släppa ut sina egna ”ideologiska heliga kor” på grönbete. Upp ur skyttegravarna – det är vår! Eller kanske så här:
”Make love, not war.
Make cities, not sprawl”
Jerker Söderlind, Arkitekt, Stadsliv AB
